Träning i sadeln
DATUM: 2010-05-18 TID: 22:39:15Idag har vi haft en fin solig dag hos syster i Kungsängen. Hon har precis flyttat in i en ny lägenhet så mormor kom på besök, och tillsammans åkte vi dit.
Vi tog en mysig promenad ner till vattnet, lät Biffen bada lite och gick sedan tillbaka till lägenheten.
Laban gör framsteg för varje dag, och idag har läkarna börjat trappa ner på serumet och i morgon om lgat fortfarande ser bättre ut, så skall det tas bort helt.
Efter det så skall han endast gå på kortison, pupillutvidgande ögondroppar och lite olika ögonsalvor. Kanske kan han få komma hem redan till helgen =) Åh, vår lilla fetknopp. Vad vi har saknat dig =)
I kväll har mormor och Josse passat Vilma och jag åkte upp till stallet med Cattis.
Hon körde ett stenhårt pass med mig och Helix, och svetten dröp om oss båda =p "Upp med hönan, och inga jädra småflickefasoner !!! DRIV!!!!"
Får inte glömma att stretcha i kväll så att jag kan gå i morgon... Pust... Har liksom noll muskler.
Skrittar ut på Helix innan träningen...
Utställning och ängslan....
DATUM: 2010-05-17 TID: 11:22:15
I går, för att fördriva tiden lite, så följde jag med syrran på hundutställning i Åkersberga. Det var samma utställning som jag och Laban skulle åkt på, och som vi sett fram emot.
Med magknip dagen igenom, och nervösa tankar gick jag och tittade på mobilen ungefär en gång i kvarten och varje gång telefonen ringde så blev jag alldeles iskall.
"Nu är det djursjukhuset som ringer och berättar att de måste ta bort ögat!" "Nu har han blivit sämre igen "
Telefontiden då man kan ringa och höra hur det går för inlagda patienter är mellan två och tre, så det blev en lååång väntan.
Det gick dock väldigt bra för Ayla som blev Bästa Valp Tik och som fick Hederspris, och solen sken så det var ändå skönt att komma i väg.
Strax innan halv två så ringde mobilen och på displayen står det Ultuna med svarta blinkande bokstäver.
Med darrande röst svarade jag och veterinären i andra änden presenterade sig och förklarade att hon hade fått lite tid över att ringa.
Laban var vid gott mod och behandlingarna pågick för fullt. Såret i ögat hade möjligtvis blivit något törre, men inte djupare som tur var.
Nu skall de försöka fortsätta behandlingarna och hoppas på att han inte blir sämre och måste opereras.
Han blir dock kvar minst ett par dagar till.
Efter samtalet kunde jag pusta ut. Det var åtminstonde stabilt för tillfället.
Skall ringa idag och höra hur natten varit men får vänta tills kl 14.00.
Det är tur att man har den här lilla sötnosen att le åt när man har bekymmer... =)
Allting liksom bara blir SÅ mycket bättre !!
Här sitter hon för första gången i Victors gamla hoppgunga som han fick på julafton när han var lika gammal.
Hitler = Jag ???
DATUM: 2010-05-15 TID: 21:38:49Helt plöttsligt blev det högsommar, och det med råge =)
Synd bara att man inte har kunnat njutit av vädret idag, då jag spenderat hela dagen på djurskliniken Ultuna i Uppsala.
Jo, ni hörde rätt. Laban har nämligen råkat gjort illa ögat, och det som till en början igår kväll bara såg ut som en irritation, hade i morse förvandlat hela ögat till ett grått svampigt gegg.
Åkte självklart in akut, och skrattade åter igen åt ironin att så fort man blir drabbad med skador på sina djur så inträffar det ALLTID på helgerna !! Visst är det otroligt va ?
En timme senare i en kokhet bil, plockar jag ut en klibbig Vilma och en halvblind Laban, och beger mig sen in på kliniken.
Där konstaterar man ganska snabbt att ögon skadan är allvarligare än vad jag hade trott och den hade, som de uttryckte sig "spruckit och smält ut över linsen".
Nu har frätande bakterier bildats och ligger och "äter" på ögat.
Operation blir bokad och de skall försöka rädda ögat med hjälp av hans eget blod som de samlar upp och häller på linsen, och då skall tydligen kroppen bli hjälpt att tillverka nya blodkroppar och läka bättre.
Hjälper dock inte detta, så kommer de att ta bort hela alltihop, och Vips, så har jag mig en enögd mops !
Alltså jag fattar inte vad det är som händer, varför drabbas jag av så mycket skit ?!!
Vem var jag i mitt förra liv igentligen ?? Hitler eller ?
Är inte ett dugg förvånad att detta drabbar oss, jag menar lite till på smeten så blir det nog en fin kaka =)
Stackars lilla Laban också, han såg så olycklig ut... I morgon skall jag passa deras telefontid och ringa och höra hur det har gått.
Håll tummarna nu allihopa för att han får behålla ögat. Det är ett väldigt fint exemplar =)
Premiär....
DATUM: 2010-05-15 TID: 02:14:44Lite bilder på Vilmas första bad i bassäng.
Det blev succe och hon strålade och tjöt av lycka. Tror nog att vi har fått oss en liten flodhäst på halsen =) Hi hi!!
Trött men glad, efter dagens bad.
Det här gör vi om, säger Vilma!
Men då får mamma ta med kameran och filma =)
Till vilket pris...
DATUM: 2010-05-13 TID: 00:28:47
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7114572.ab
VÅRDEN STOPPAD - SAMUEL, 7, DOG...
En stark rubrik som upprört många och väckt starka känslor.
En moralisk fråga om vem som bestämmer om livet eller döden. När är det rätt att avbryta en behandling, ja när är det dags att ge upp??
Det finns ett ganska lätt svar på den frågan, i alla fall om man frågar föräldern.
För som mamma och pappa ger man ALDRIG upp hoppet och du slutar aldrig att kämpa. Finns det minsta lilla möjlighet att grabba tag om det där lilla halmstrået, ja då griper man tag med näbbar och klor och vägrar släppa.
Tyvärr så är det tyvärr så att barnet kan bli lidande av detta, och hålls ibland bara i liv för föräldrarnas skull, fastän han eller hon igentligen redan gett upp.
Ibland finns det faktiskt inget mer att göra, kroppen orkar inte mer och själen behöver ro... Det här är OTROLIGT frustrerande och svårt för en förälder att ta in, och ibland så kan sunt förnuft skuggas utav kärlek och desperata behov att få ha kvar någon, om så bara för en liten stund.
Dagarna efter att vi fått reda på att Victors cancer hade kommit tillbaka så sattes vi i möte tillsammans med vår ansvariga läkare.
Han gick igenom Victors hela behandling och berättade noga för oss om vad som skett och varför cancern hade återvänt.
Att den långa och otroligt tuffa behandling som han gått igenom inte hade gett resultat, ja att den rent av hade misslyckats, DET var så oerhört frustrerande att hela jag skakade.
Tankarna irrade vilt omkring inombords och vi ställde gång på gång frågan "Men finns det absolut INGENTING mer att göra ?!!" Har ni verkligen testat ALLT ?!?"
I vår värld och i våra tankar så tänkte vi att "det måste det ju finnas tusentals med oprovade mediciner och behandlingsformer och kunde han kanske till och med behandlas i ett annat land ?!!
Gör vad som hellst bara ni GÖR NÅGOT !!!
Jag kom i håg att vår läkare såg på oss med bekymrad blick och att han tillslut med djup och allvarlig ton ställde oss följande fråga.
"Visst kan vi fortsätta behandla Victor med alla medel vi har, och visst kan vi sätta in oprovade behandlingar och göra hundra fler operationer, MEN ni måste verkligen ställa er frågan... Är det verkligen det NI vill utsätta honom för...?
Har han inte fått kämpa nog ?
Orden högg som en kniv rakt in i bröstet, och just i det ögonblicket så var det som att jag förstod... Skulle han verkligen behöva utstå mer ?
Varför skulle vi låta honom gå igenom ytterligare cellgifter, operationer och låta dem pumpa in ännu fler medeciner och djävulskap, när det inte fanns någon läkare som ens trodde att det skulle hjälpa?
Ville vi verkligen att han skulle kämpa mer nu, och bara för vår skull, för att VI ville ha honom här? Hade han inte gjort tillräckligt...
Det var i det rummet, i slutet på korridoren på avdelningen som vi gemensamt tog beslutet att avbryta Victors behandling den dagen.
Från och med nu skulle endast näring, smärtstillande och vårdande behandling ges, och all botande behandling skulle avbrytas.
Jag kände mig fruktansvärd! Jag som mamma hade tagit beslutet att inte längre kämpa för rädda mitt barns liv... Vi hade tillsammans släppt taget och gett upp hoppet...
Och allt för hans skull...
När läkare inte längre finner det etiskt rätt av fortsätta en behandling och när de inte längre finner något hopp att kunna rädda ett liv - Då fattar de ett beslut.
Och tro mig, det sista en läkare gör, ialla fall de som jag under denna tid lärt känna, är att just ge upp hoppet. Om de anser att det finns minsta möjliga chans att kunna bota, så gör de det! Utan att blinka.
MEN - Inte på bekostnad av barnet...
Jag är SÅ glad att vi tog det beslutet den dagen, och att vi till sist såg allting så klart. Att vi gav Victor den gåvan. Gåvan att få sluta slåss och att inte behöva få kämpa mer.
I stället för att fylla hans sista tid med desperata försök till mirakel, mirakel som aldrig skulle komma, så fyllde vi det med kärlek och närhet, och viktigast av allt... Frid.
Inga mer nålstick och slangar... Nu var han fri.
Jag säger inte att artikeln handlar om samma dilemma som vi fick gå igenom, och jag säger inte att det är fel att fortsätta kämpa - för visst händer det mirakel ibland, men jag vill ändå bara berätta vår historia och låta er veta om vårat beslut som vi tvingades att ta.
För visst vill vi rädda liv och visst vill vi ha kvar våra älskade hos oss så länge som möjligt, men ibland måste vi ställa oss frågan.
Till vilket pris ??
Ur Vimas ögon...
DATUM: 2010-05-11 TID: 19:32:35Nu växer man för tusan snabbt alltså =)
Jag har upptäckt en helt otrolig grej, och det är att de där två knubbiga spretande sakerna som alltid brukar dingla framför mig, och som är goda att suga på - det är... Håll i er nu !
Mina händer !!
Jo, det är sant ! Mamma har länge berättat det här för mig, men jag har liksom inte trott på henne då de på något sätt har haft ett eget litet liv, men nu på senare dagar så har jag märkt att jag faktiskt kan kontrollera dem!
Jag har tränat och tränat och idag lyckades jag flera gånger att grabba tag i min napp, som mamma kallar det. Vilken lycka !=
Ser ni vilken enorm precision människor ? Är faktiskt rätt imponerad av mig själv =)
Mitt nya mål i livet kommer härmed att vara, att smaka och stoppa så många saker i munnen som möjligt.
Har ni föresten mött mina roliga vänner som jag brukar hänga med på dagarna ?
Det är lite konstiga och vissa gillar att dingla över mig i luften. Skall jag vara helt ärlig så är de inte speciellt pratsamma men jag gillar dem ändå!
Dessa kallar jag för Pampers-polarna då de alltid dyker
upp när mamma byter blöja...
... Djungel-gänget...
I min lekhörna bor fru Blomma och tittar man upp i taket
så flyger grodan och hans vänner luftballong...
I min säng bor bland annat Laban och åsnan Ior, det är tur när jag skall sova.. =)
... får ju inte glömma kompisen Laban också som jag för övrigt
aldrig smakat på. Vill gärna, men mamma rycker snabbt bort mig när jag försöker...
En dag skall jag nog lyckas, vänta bara =)
Tänk om...
DATUM: 2010-05-11 TID: 00:20:49Har verkligen ingen energi efter den här långa vintern som varit och jag är ständigt trött.
Visst kan det ha att göra med, att jag har en 4 månader bebis och att förra året var det värsta året i mitt liv, men ändå. Jag gillar inte denna känsla av total utmattning som ibland kommer över mig.
Vill så mycket med kan så lite. Vill orka, men kraften finns inte riktigt där längre.
Vi skulle behöva komma iväg känner jag, och bara koppla av. Bort från vardagen, räkningar och oro.
Med oron menar jag den stora rädsla som jag dagligen har för Vilma. För trots att jag med alla sinnen anastränger mig för att vara en glad och positiv mamma, så gnager rädslan över sjukdomar och olyckor, långt och djupt in i själen och den verkar inte ha någon avsikt att släppa taget.
Härom kvällen när hon låg på mage mot mitt bröst i soffan och sov, så kände jag hur både jag och hon blev alldeles blöta där hon legat, och att hennes hår var vått av svett när jag lade henne i sängen.
Omedelbart började varningslampan inombords att blinka, då kallsvettningar det är ett av de största tecken på Neuroblastom i tidigt stadium.
Tänk er själva att en sån liten sak som lite svett i ditt barns hår, i min värld kan trigga igång en sån enorm tankeverksamhet och skräck att man nästan inte förmår sig själv att kunna andas.
Hade jag inte drabbats av att förlora ett barn i cancer, så hade jag aldrig behövt känna denna oro som jag nu dagligen gör.
Det är en GÅVA att vara ovetande och att inte behöva gruva sig.
Tänk om...
Tänk om...
Hur många gånger ställer jag mig inte den frågan och uttalar dessa tysta ord i huvudet. Tänk om...
Sångstund och bus
DATUM: 2010-05-10 TID: 19:23:39
Vilma
DATUM: 2010-05-09 TID: 18:35:57Har haft ont i kroppen, är stel som en pinne i nacken och har ont i halsen. Men jag skall inte klaga då det nog snart går över.
Vilma är i en riktigt underbar period just nu då hon bara glider igenom dagarna och är - superlycklig!=)
Hon ligger och jollrar för sig själv vart man än ställer ner henne och kommer man för att prata lite, så skiner hon upp som en sol.
Självklart så blir hon ledsen när hungerna smyger på, men det får man faktiskt bli, även när man är en liten solstråle =)
Allt mer, dag för dag - så upptäcker jag nya saker som påminner om Victor, och hon blir gradvis mer lik honom. Ibland rycker man nästan till då likheterna kastar tillbaka en ett par år bakåt i tiden, då han var lika gammal.
Snart är hon fyra månader, och det är otroligt vad tiden har gått fort, eller hur? Tänkte faktiskt åka förbi badhuset med henne för första gången i veckan, och se vad hon tycker om det.
Skall ta en massa kort =)
I morgon åker jag och Josse med henne till Öppnaförskolan igen så hon får träffa sina små kompisar och efter det tar vi en lunch i centrum.
Hoppas på bra väder igen =)
Ha det bra tills nästa gång !
IDOL i ösregn
DATUM: 2010-05-08 TID: 20:24:32
Idag har vi stått HELA dagen i kön till Idol!!!!
Cattis båda döttrar har sökt och jag och Josse skulle följa med som moraliskt stöd. Den stora frågan om vi själva skulle sjunga stod öppen hela dagen och när vi 8 timmar senare i ösregn stod ca en meter från ingången så bestämde vi oss.
Vad fan! Har vi stått här så länge och torterats, inklämda som små sardiner från 8 på morgonen så fad fanken! Då kan vi väl åtminstonde sjunga en liten trudilutt!=)
Väl inne i värmen så gick vi till en ny kö och skulle få våra nummerlappar samt registrera oss. Jag var först och legitimerade mig. När det var Josses tur så upptäckte hon till sin förskräckelse att hon inte hade sitt körkort med sig !! ( Vad tusan ! Vad typiskt...
Eftersom att Josse nu inte fick delta, så struntade jag också i det. Kändes inte så viktigt om vi inte båda två kunde vara med. Ja ja... Det var kanske ett tecken från Gud att det inte hade gått så bra =)
Nu sitter jag hemma och skall skall snart krypa ner i soffan. Är sååå trött och har ont i halsen och kommer säkert bli sjuk. Ha ha, men det är ju självförvållat, eller hur =)
Tant Gredelin
DATUM: 2010-05-06 TID: 19:15:01
Idag har vi farit till Enköping och tagit en fika på Tant Gredelin.
Lade in en bild från min mobil tidigare som ni säkert sett.
Vi hade det jätte mysigt och Vilma har varit såå glad =)
I kväll blir det filmtajm och god mat, lite mys pys helt enkelt =)
Föresten så finns vår artikel ute i Allers nyaste nummer nu ute i butikerna.
Välkommen hem
DATUM: 2010-05-06 TID: 18:44:49
Nu äntligen är Josse hemma!!
Det blev ett tårdrypande välkommnande på Arlanda då moster och Vilma fick ses för första gången på över tre månader. Vilken lycka =)
När vi kom hem så var det många som ville säga hej, så det blev en sen middag vid halv tio och sedan stupade vi alla i säng, så därför skrev jag inte någonting.
Vilma på café tant gredelin i enköping. Vi...
DATUM: 2010-05-06 TID: 13:21:18
Vilma på café tant gredelin i enköping. Victor och vårat favorit café.
Jippi!!!
DATUM: 2010-05-05 TID: 00:06:40Hoppas bara att inte planet är försenat eller att något annat har hänt så att det skjuts upp, för nu vill Vilma för tusan träffa lill moster !
Kl fyra åker vi till Arlanda och kl fem så skall hon förhoppningsvis landa. Jag skall ta en massa kort i morgon och lägger in dem under kvällen.
Öppna förskolan
DATUM: 2010-05-03 TID: 21:51:56Idag har Vilma och jag varit på förskolan Nyckelpigan.
Varje Måndag och Onsdag så är det fritt för de allra minsta, och det här var vår första gång =)
Vilma tyckte att det var jätte spännande med alla småttingar, jag menar hon har ju bara träffat vuxna och äldre barn och blev nog glad över att det fanns lika små personer som henne.
Efter att bebbarna legat i "ringen" och tittat på varandra så var det sångstund, och efter det lite fika. Vilma var helt slut av alla nya intryck och somnade på stört när jag kl tre lade ner henne i bilbarnstolen.
Bli världsförälder!!!!!
DATUM: 2010-05-02 TID: 23:00:43Kämpa för varenda unge!
Varje dag, året om kränks och utnyttjas barn medan omvärlden tittar på - eller bort. Så skulle det inte behöva vara. Alla har vi ett val. Antingen gör du ingenting – eller så gör du någonting. Tillsammans kan vi förändra förutsättningarna för miljontals barn världen över.
Det går att skydda barn mot våld, övergrepp och exploatering. Det går att ge dem trygghet, utbildning och mat för dagen. Och det går att befria barn från ett liv som soldat, gatubarn eller prostituerad.
UNICEF, världens ledande barnrättsorganisation, finns på plats i regeringskorridorer, slumområden, flyktingläger och avlägsna byar och arbetar dygnet runt för att hjälpa världens mest utsatta barn – oavsett nationalitet, religion eller landets politiska ledning.
Genom UNICEFs kampanj För varenda unge kan du vara med och göra världen lite mer barnvänlig.
Du kan göra större skillnad än du tror.
Idag blev jag VÄRLDSFÖRÄLDER, och vill DU också göra en skillnad, gå in på UNICEF.SE och anmäl dig också!
Försäkringskassans sjuka krav! När skall det vara nog?
DATUM: 2010-05-02 TID: 22:45:37”Vår son dog – vi fick inte sörja honom"
Blir så ledsen när jag läser dessa artiklar om ytterligare föräldrar som nekas rätten att få sörja sina barn i fred, utan tvingas att gå tillbaka till jobbet.
Vad fan är det för fel på Försäkringskassan? Har de inte gjort nog med ont och hur länge skall de få ha kvar makten att bestämma över sådana här viktiga ämnen och tider i människors liv?
Det är så man spyr !
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7057183.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7046237.ab
Valborg och hundutställning
DATUM: 2010-05-02 TID: 00:18:00Det blev ett lungt valborgsfirande, med sisådär väder, men trevligt ändå.
Peter var "bartender" och försåg alla med förfriskningar inne i klubbhuset och vi andra stod ute i duggregnet och gjorde annat.
Kan ju faktiskt erkänna att jag var en aningens yr i bollen när vi skulle bege oss hemåt =)
Var på graven tidigare på dagen och tände ljus, planterade en ny blomma och sjöng Victors favorit låtar lite tyst på huk. Det är svårt att tänka sig att ett år har gått... 
Utställningen som vi for på i morse gick super bra, då Laban lyckades kamma hem både ett BIR (Bäst i ras) och ett HP (Hederspris).
Han fick utmärkt kritik med en smula minus på gången, men den skall vi träna på. Allt som allt så var jag jätte nöjd då det är hans första utställning.
Vädergudarna ville dock jävlas och de bjöd på iskalla stormvindar hela dagen och vi frös HÄCKEN av oss !
Tror dessutom att jag lyckats dragit på mig en urinvägsinfektion också. Inte roligt alls =(
Är såå stolt över vår lilla Laban !!
Ett år sedan begravningen
DATUM: 2010-04-30 TID: 00:54:16Den dagen som vi för ett år sedan bestämde oss för att säga farväl och begrava Victor.
Skall åka ner till graven under morgondagen, ställa dit en blomma och tända extra mycket ljus.
Glömmer aldrig hur det kändes att stå där i kyrkan och se den lilla vita kistan längst fram i altargången.
Hur tårarna strömmade ner för mina kinder och hur hjärtat tycktes vara utslitet ur bröstet på mig, då jag för sista gången fick vila ögonen på mitt barn.
Locket stod öppet och de närmsta i familjen fick gå fram för att säga farväl.
Där låg han, vår fina pojke. Alldeles stilla med slutna ögon och med sin gula favorittröja på sig. Huden hade en gulaktig vit nyans som påminde om vax, och jag minns den iskalla kyla som spred sig upp genom märg och ben när man rörde honom.
Runtomkring hans lilla kropp låg olika föremål som betydde olika saker. En liten bukett blåsippor, kort på Thea, Linnea och Cazper, hans favorit nalle, en änglaberlock, en leksak, en laban figur och en sten med orden "Älskar dig".
Han låg inbäddad i en varm och mjuk filt, med Spöket Laban på, och hans små bleka händer vilade på varsin sida om kroppen.
Hade jag inte varit så bedövad inombords så hade jag nog kräkts rakt ut över alla blommor, alla bänkar och på det gamla stengolvet.
Jag var på MIN SONS begravning, och där låg han DÖD i en kista. DÖD!!
Det var alltför otroligt och vansinnigt att förstå, och min hjärna var inte kapabel att ta in den information som vittnade om sanningen.
Runt om Kistan stod tre stora fotografier på honom i svarta ramar. På de fotona så var han en levande pojke, full av liv, värme och mod. Nu var han ingenting.
Hans kropp stod en meter framför mig, men Victor låg inte där, inte MIN Victor.
De färgglada blombuketterna som prydde altargången och tomrummen runtomkring var fulla med färger, men tycktes bara vara fula och otäcka i mina ögon.
Det fanns inget fint med buketterna, det hade lika gärna kunnat vara ogräs.
Hela dagen var suddig och jag grät knappt under cermonin. Jag orkade inte... Varför skulle vi behöva säga farväl? Varför skulle allt vara slut?
Inte förens den lilla vita kistan sänktes ned i det avlånga, mörka hålet i marken så brast det för mig. Bara tanken på att han skulle ligga där nere ensam och övergiven fick mig att skrika av sorg.
Det kunde inte vara sant! Det fick inte vara sant!!!
Har man en gång varit med och begravt sitt barn, så kommer man ALDRIG att vara med om någonting värre. Att lämna ifrån sig den kropp och person som har växt inom dig, som varit en del av dig SÅ länge, och att bara skyffla ner det i ett hål i marken och täcka den med fuktig jord. Det är en obeskrivlig smärta...
Nu växer grönt gräs över hålet som en gång gapade öppet.
Under ytan av gräs och jord så myllrar det av nytt liv i form av maskar, myror och andra kryp. Ovetandes så bygger de sina gångar och lägger sina ägg, rakt över den vita kistan som vilar därnere.
Med åren så kommer naturen att ha sin gång och om ett par år, så kanske den lilla vita kistan inte finns kvar därnere. Då kanske den med tiden har blandats och förenats med jordens förmultnande mark, och Victors kropp sprids vidare via grässtråna som stolta sträcker sig upp mot solen.
Då finns han i varenda blomma runtomkring, varenda nytt blad som trädets krona ger och i den lilla daggmasken som fågeln fångade till lunch.
Hans kropp sprids vidare i livets kretslopp och han blir en del av naturen och allt runtomkring oss. Därför är det SÅ viktigt att vi vårdar hans gravplats, och varenda litet blad som växer där, för han är ÖVERALLT =)
Lite blandat...
DATUM: 2010-04-29 TID: 12:45:53
Ja det är rätt fullt nu.
Tiden räcker inte till och mitt schema är fullspäckat. I morgon är det ju Valborg, och eftersom att både jag och Peter är ordförande i föreningen här i krägga, så har vi ansvaret för firandet som håller till i båhamnen i morgon kväll. Det bjuds på öl, vin, korv, läsk och trevligt umgänge vid brasan, så vi hoppas på fint väder.
I går var jag hos veterinären med Laban för hans ett års spruta. Det gick kanon och i väntrummet träffade vi lilla mops valpen Uno, som Laban blev väldigt förtjust i.
Uno ägs av Cecilia Röndell som driver en mopskennel i Bålsta och vi har haft kontakt förut via bloggen men aldrig träffats personligen.
Här är en länk till hennes hemsida; http://www.skorbyglantan.com/
Monica Stavenborn, vår veterinär är en erkänd mopsuppfödare, och det var därför väldigt viktigt för oss att få veta vad hon tyckte om Laban.
Till min stora glädje så blev hon mycket inponerad och kallade honom för "ett mycket fint exemplar" och "att det är roligt att se att en import blivit så fin".
Laban skötte sig exemplariskt och charmade alla, ända tills det var dags för KLOKLIPPNING:
Det var nu helvetet släpptes lös och en brutal kamp mellan Laban och Monica ägde rum.
Laban skrek, Monika vrålade, jag och sköterskan såg storögt på medans de brottades omkring på stolen på golvet. Labans ögon var så uppspärrade och han var nästan i trans, SÅ upprörd var han. Han vägrade ge sig och gav ifrån sig de mest vedervärdiga läten, men Monica var lika envis hon och vägrade släppa taget om hans klor.
"Nu för i HELVETE lugnar du ner dig!!" skrek hon alldeles högröd i ansiktet.
En efter en, blev de klippta, och när hon slutligen hade kommit till baktassarna så lugnade han ner sig.
När kampen var över, och allt var klart så märkte vi någonting blött på golvet.
Laban hade kissat på sig....
Två minuter senare hade han dock glömt bort hela händelsen och var lika glad som tidigare och sprang omkring och nosade. Jag kan bara tänka mig vad de andra patienterna tänkte, när de satt utanför i väntrummet och hörde alla läten som ljöd inanför rummet. Ha ha, de måste trott att vi mördade hunden lr nåt !
Det skall bli roligt att se hur det går på Lördag på utställningen, han är ju inte så bra på gången än, men det är ju mest för träning.
Nej nu kommer Peter hem snart och jag skall dra till stallet. Ha en bra dag så hörs vi senare !!
