En hektisk men trevlig dag blev det idag. Visserligen så började resan med att jag och Vilma missade tåget, TROTS att vi var där 15 minuter innan avgång.
Det tog nämligen sååå jädra lång tid för personerna framför, eller om det var en väldigt seg koduktör, att när det väl var min tur så han jag precis betala och gå igenom spärrarna när tåget rullade iväg.
- Helvete!! Det är inte saaant !! skrek jag och sprang som en vildvetting efter de rullande vagnarna i tron att de kanske skulle se lilla mig. Men icke.
Det blev till att vänta på nästa tåg som gick 40 minuter senare.

Väl framme på söder så möttes jag upp av Åsa som jobbar på Barncancerfonden och tillsammans gick vi i solen någon kilometer bort till studion där vi skulle plåtas.
Stressen och irritationen över att jag missat tåget ville inte riktigt släppa, och det hängde som ett mörkt litet moln över mig under hela vistelsen där.

Efter att ha fått hjälp ner med vagnen nerför världens brantaste trappa så var vi ialla fall nere i lokalen och kunde slänga av oss alla grejer. Jag blev visad runt och bjuden på kaffe. En våning upp bjöds det på tårta, kakor, frukt och lite annat smått och gott, men det var snabbt dags för min tur i sminket, så jag han aldrig fika.

Det vat tre andra föräldrar där med sina barn som alla har varit/är drabbade av cancer men som klarat sig. Allt från leukemi och neuroblastom hade härjat med de små och jag fick en stor klump i magen när jag såg deras glada och pigga uppsyner.
Vilka små hjältar =)!


Plåtningen gick bra och Vilma var mittpunkten hos de små som livades om vilka som skulle vara barnvakt. =) En av flickorna blev väldigt rörd och intresserad när hon fick veta att Vilma var Victors lillasyster. Hon hade nämligen tittat mycket på serien Sjukhuset och följt hans kamp och de delade även samma diagnos.
Vilma skötte sig exemplarisk och var super glad trots att hon fick sitta i främmande famnar under hela tiden.


Känslan att vara den som stod bakom den tomma stolen, när den andra föräldrarna hade sina barn framför var precis lika obehaglig som det låter.
Jag vet att det är många som inte gillar reklamerna med de blå stolarna, men jag anser att de är mycket viktiga och att de vittnar om den iskalla och bittra sanning som faktiskt är.

Cancer dödar, även när man är liten...





Glada små flickor =)

Här är Vilmas klänning som hon skall ha på Idas student på Fredag.
Trodde den skulle vara för liten men se !=) Den passar perfekt !

Nöjd igen =)

I kväll var det så fint väder, och eftersom att det är morsdag och allt så tänkte vi att det kunde vara trevligt att åka till vackra Sigtuna, för att äta lunch/middag där.
Väl framme mötte vi pappa som också hade bestämt sig för att åka dit.
Vi fikade tillsammans vid vattnet och gick sedan en härlig promenad längs sjön. Snacka om sommar värme =)






En glad Vima i sin nya klänning =)












Glass monster =)








Bus med mamsen

Idag har Helix och Cattis varit på sin första dressyr tävling.
Den hölls på Håbo ridklubb i Bålsta.

De var super duktiga och jag var sååå stolt över vårt fina ekipage =) Var dock jätte nervös när de skulle in på banan och fick ont i magen. Tur att det inte var jag som skulle tävla. Ha ha!









Kattis och Helix väntar på sin tur







Efteråt...

Helix vilar samtidigt som Cattis läser igenom sina poäng . Hon är supernöjd =)

Är lite friskare idag, och det var tur eftersom att vi skulle på besök till syrran och hennes sambo i helgen, då Peter skall hjälpa dem att dra rör till deras nya kök.

Syrran jobbar dock till 19, så jag har spenderat dagen hos gammelmormor Elin, där vi åt lunch och fikade.
Just nu sitter jag hemma hos mamma i hennes lägenhet och väntar på att Therese skall sluta. Då åker vi gemensamt hem till dem och avslutar kvällen med någon bra film.

Snart skall vi äta middag, ungsbakad lax bjuds det på =)

Jag och syrran, som ni alla säkert vet ÄLSKAR ju skräckfilmer och har nog sett varenda en som går att se. Vi är nog dock lite efter nu när hon har varit i Indien, eftersom att jag lovade att inte hyra några innan hon kom hem.

Är jätte taggad på filmen ovan, vilket verkar vara en riktigt skräck film som är regisserad av Eli Roth, mannen bakom Hostel fimerna.
Det var bra länge sedan nu, som vi blev ordentligt skrämda av en film, och jag tycker att de flesta som gjort på senare år har varit lite kliche artade, och ganska förutsägbara. Hoppas nu på denna film som tyvärr inte släpps på bio i USA förens i August, så det dröjer nog innan den kommer hit.

Ja ja, den som väntar på något gott...

Kalle Anka, satt på en planka, ropade så här...

"Mamma, mamma!

Se så stor jag är!"






Victor, sommaren -08

Underbar dag i Enköping med mormor och Josse.
Minnen flyger snabbt omkring och tankar för mig till avlägsna sommrar, då vi på samma ställen satt och njöt i solen med Victor vid vår sida.

Jag var så lycklig då, ovetandes och så fruktansvärt förälskad i den lille krabaten bredvid mig. 
Vill inte neka till att jag även kan känna lycka idag, och visst är min kärlek precis lika stark och bottenlös till Vilma som till Victor, men den där totalt avslappnande, ovetande enorma lycka som jag kunde känna förut, den kommer nog aldrig att komma tillbaka.

Bakom alla leenden och hur mycket jag än försöker att njuta så finns alltid ett dolt "Men" och "Tänk om bara..."



Kämpar så för att vara den där människan som kan njuta av livet trots allt och som är stark nog att själv leva efter de råd och tips som jag försöker ge andra i sorg.
Vet inte hur måga människor som det senaste året har kontakta mig och bett om hjälp, stöd och vägledning.
Och trots att det kan vara svårt och tungt att styrka andra i egen kamp, så älskar jag det på samma gång, och det finns ingenting som ger mig så stor tillfredställelse som att veta att mina ord och efrfarenheter kan leda andra på rätt väg. 

Vet med ganska stor säkerhet att detta är något jag vill syssla med, både proffesionellt och på fritiden. Att som jag nämnde nyss, hjälpa andra familjer och att sprida kunskapen om barncancer vidare och att uppmärksamma folk på den kamp som dagligen pågår där ute.


Jag hoppas verkligen att denna möjlighet kommer att ges till mig då detta är något jag alltid kommer att brinna för. Om det sedan blir via föreläsningar, sorgegruppssamtal, eller via böcker vet jag inte då det finns så oändligt många vägar att gå. Kanske jag rent av pluggar vidare och specialiserar mig och börjar jobba på en canceravdelning ? Vem vet vad framtiden har att utvisa ? 











Fikadags =)























Vill fortsätta känna din kärlek, din närhet och din värme.
Vet att det inte går, men fortsätter hoppas i all oändlighet





Älskade Victor...