Har fått ett par fina paket till Vilma och oss de senaste dagarna.
Bland annat de här fina sakerna;






Från butiken Älskling och jag, som även gjort en insamling som har satts in på Victors fond.
En jätte fin ask i tyg där man förvarar barnets första saker i.











Ett jätte fint kort och ett paket med söta små strumpor, av en bloggläsare =)
Tack !!!
















En ur gullig body med texten Victors lillasyster från Tessan och Malin =)
Jätte snällt tjejer, den kommer hon att bära med stolthet!














Vi är jätte tacksamma för allt som ni skickar till oss, och varenda sak betyder massvis.
När Vilma blir större så skall jag spara allt och berätta vilka ni var och varför ni brydde er så, fastän vi aldrig träffats.
Jag vill att hon skall lära sig om godheten och det fina i människor och växa upp med insikten om att världen inte bara är ondska. Så tack alla ni som finns runtomkring. Ni är guld!

X;et med glimten i ögat =)










Peter och Vilma på Max

Det har varit en lång, lite jäktsam dag i dag och jag är super trött. Vilma är dock pigg och klarvaken så det är ingen idè att jag går och lägger mig riktigt ännu.
Kanske jag skall se på den där nya svenska serien Solsidan som jag spelade in i kväll, den verkar rolig och så kan jag passa på att mysa med Vilma i soffan, det är alltid trevligt.






Sov gott, önskar Vilma och mamma Sofie =)!

Satt precis och läste artikeln om lilla bebisen Malin som har en allvarlig hjärnskada och som ligger i respirator.
Läkarna ger inte Malin något hopp och vill stänga av respiratorn, något som föräldrarna rasar över.


Det som fångade min uppmärksamhet i det här fallet är det chefsläkaren säger, och jag citerar.

"- Juridiskt har vårdteamet rätt att avbryta en meningslös livsuppehållande behandling, om beslutet är välgrundat."
Inför beslutet har läkarna inhämtat synpunkter från specialister och fört diskussioner med Etiska rådet i region Skåne.

Jag tycker att det är så JÄKLA konstigt att när det handlar om sådana här saker, som tex. barn eller vuxna som ligger i respiratorer med hjärnskador eller liknande, att det helt plöttsligt blir axeptabelt och tillåtet att ge "dödshjälp". För det är ju precis vad det är.
Läkarna tar ett beslut att personen i fråga inte längre har chans till ett människovärdigt liv, och stänger därmed av det enda som håller barnet/den vuxna levande.
Jag förstår att det är svårt att dra en gräns om vilka regler som skall gälla, och när, men i samtidigt så har jag lite svårt att förstå den igentliga skillnaden.

Varför pratar läkarna om "människorvärdigt liv" i dessa fall, när man i samma veva nekar smärtlindring och dödshjälp till tex döende barn som Victor???
Varför går det inte att godkänna dödshjälp för någon som redan är döende och bara har timmar kvar?

Har man endast rätt till ett värdigt liv, men inte till en värdig död, och varför blir det plöttsligt mer aceptabelt att "påskynda döden" bara för att barnet ligger i koma?? 

Bara en liten tanke...




http://www.kvp.se/nyheter/1.1870537/de-har-ratt-att-avbryta-meningslos-behandling

Vill verkligen att vintern tar slut nu och längtar såå på vårens första tecken.

Läste på Aftonbladet idag om en fonus bil som hade tappat en likkista i vid ett rödlyse.
När bilen hade stannat till vid rött, och sedan gasat iväg så hade dörren flygit upp, och kistan kanat ut mitt på gatan.
Blir alldeles chockad när jag läser om sånt där, och tänker på de anhöriga om hur det måste kännas.
Inte nog med att man förlorar någon man älskar, nej då skall kistan ramla ut ur bilen också och bli förstörd.

Han som är ansvarig sade att de har som regel att inte berätta för de anhöriga när sådant här händer , då de inte vill förvärra sorgen.
Visst kan jag förstå tanken. Det man inte vet, lider man inte heller av brukar man väl säga, men jag tänker också hur heligt förbannad man skulle bli om det kom fram efteråt.

Så frågan är... Vill man verkligen veta allt?

I går kväll hade vi en liten avskedsmiddag för Josse.
Pappa bjöd på Thai mat och det var jätte trevligt.
Jag äter inte thaimat så ofta, och då det brukar vara så rysligt starkt så var jag lite tveksam nu när jag ammar. Jag lyckades dock få en väldigt mild god kyckling rätt som jag tyckte var kanon.
Peter och Cazper var tråkiga och käkade pizza, men efter ett tag så blev Peter sugen på våra rätter, smakade lite och ångrade sitt säkra val. Ha !














Giselle myser med Vilma






En stolt morfar...

Som många av er säkert vet, så skall min älskade lillasyster bege sig i väg på en lång och utmanade resa på Tisdag och arbeta som volontär i ett av de fattigaste områdena i Indien.
Hon blir borta i 3 månader, och för oss som hörs varje dag och har ett väldigt nära förhållande så känns det som en evighet.
Jag har svårt att tänka mig att Vilma kommer att vara över 3 månader när hon kommer hem... Ofattbart.


Jag är så stolt och imponerad att hon vågar sig ner dit alldeles själv, för att kasta sig in i en främmande och oviss värld, full av missär, fattigdom och ren död.
För det dör faktiskt barn på gatorna därnere, mitt framför dina fötter.
Efter allt som vår familj har gått igenom det senaste året så krävs det nog oerhört mod och en enorm styrka att  klara av en sådan här resa, och som storasyster så oroar jag mig så klart. Hon är ju faktiskt min lillasyster.=(

Jag vet inte vem som kommer att sakna vem mest, men det känns som att en stor del av mig flyger i väg med henne och att jag och Vilma kommer att räkna dagarna tills hon är tillbaka.

Jag önskar med detta inlägg, min syster Josefine ALL lycka och välgång på sin resa och att hon återväder som en ny och starkare individ, full med livsgivande erfarenhet och många spännande historier att berätta. 
Jag hoppas att Victor kommer att hålla ett vakande öga på moster där nere och att han håller henne sällskap så att hon inte känner sig ensam.

En sak vet jag i alla fall säkert. Barnen som hon åker till, kommer att få VÄRLDENS bästa och coolaste volontär och att de kommer att älska henne!!

                                                        
                                                          LOVE YOU SIS!! YOU ROCK!
                                                           
                                                            Det behövs fler som du =)

     En av de sista kvällarna på väldigt länge för moster och Vilma.
    De passar på att mysa lite i Victors rum och jag försöker diskret att föreviga deras stund tillsammans






              






                 



Jag och Vilma kommer att sjunga en av mina favorit sånger som jag alltid sjöng när jag var liten och pappa jobbade borta på veckorna.

"Evert Taubes - Brevet Från Lillan"
Ändrar dock "pappa" till "moster" i stället i texten och dedikerar den till henne...




Moster, kom hem för vi längtar efter dig
Kom innan sommar'n är slut, lilla moster
Åskan har gått, och om kvällen blir det mörkt
Stjärnorna syns nu på himlen igen


Allt jag vill ha är ett halsband av korall
Ingenting annat det kostar för mycket
På våran tomt är det nu så mycket bär
Och fullt med ungar har fåglarna här...

I famnen på Yvonne

Ögongodis =)







Mormor, morfar och hans fru Yvonne var på besök i går och fick se Vilma för första gången.
Det blev självklart strid om vem som skulle hålla mest och längst, ha ha, i alla fall mellan damerna.

Morfar fick snällt vänta på hans tur och blev mycket förtjust när Vilma "log" och "flinade" åt honom i sömnen.
Mormor och Yvonne förklarade bestämt för morfar att så små barn faktiskt inte kan le förens de är över en månad gamla, men det örat ville han inte lyssna på.
Han sade att Vilma visst hade skrattat åt honom, så det så!

Vi hade jätte trevligt och fick många fina kläder och bland annat en badinsats som lillskruttan fick premiär använda i handfatet.
Hon var dock inte så förtjust att bli väckt och nedstoppad i ett vattenbad och påpekade det högljutt för oss alla =)


Vi får se om hon blir en liten fisk eller en torrboll när hon blir äldre.

Jag har en ganska konstig, eller rättare sagt annorlunda fobi.
Ända sedan barnsben så har jag haft en otäck fruktan för de mest äckliga, elaka, vidriga varelser som finns. Och de finns precis överallt, i alla sorters former och drar sig aldrig från att sätta tänderna i en.

Låt mig härmed presentera min största fiende, nämligen MYRAN...


Myror är vidriga, arga små saker som myllrar omkring där du minst anar det och som är experter på att lömskt pissa på dig, HELT utan anledning.
Det finns ingenstans som man kan undgå dessa monster och det finns en sort som är värre än de andra, nämligen den rödsvarta myran, även känd som "skogsdemonen".
Man kan lätt se att myror är elaka och arga, och när de planerar att gå till anfall.
De reser sig på sina knotiga smala bakben, för den svullna svarta baken framåt och kurar ihop sig i attackställning.
Och det slår aldrig fel, när du en varm härlig sommardag skuttar runt barfota i gräset hemma på tomten och trallar för dig själv, när det plöttsligt hugger till i ena tån.
Smärtan är omedelbar och vasst som ett nålstick och det slår aldrig fel vem som orsakat alltihop. Längst ner, ihopkurad och fastbiten finner du ALLTID en jälvla myra!!!
Och det är inte bara att vifta bort den, NEEj då... De satarna sitter ju fast!!
Huur kan ett sånt litet djur, orsaka så mycket smärta som sitter i långt efteråt? Men i mitt fall så är inte problemet att det gör ont, utan i stället det äckliga sättet de biter sig fast på. VIDRIGT!

Jag vet att ni tycker detta är otroligt löjligt, att vara rädd för myror alltså, och jag vet hur det låter. Tro mig.
Jag menar, jag är inte rädd för spindlar, inte för ormar, nej faktiskt inte ETT ENDA djur som så många andra finner vidriga.
Jag har frågat mina föräldrar om de någon gång har slängt mig i en myrstack som straff eller något när jag var barn, som därmed förklarar denna fobi, men icke.
Och tex. svart myror eller rödmyror finner jag inte alls lika äckliga. Svart myror kan jag till och med hålla i handen, jag menar de BITS ju inte.
Nej, det är skogsdemonerna som spökar, och jag ser dem överallt! Jag vet inte hur många annars underbara skogspromenader som de förstört med sitt ondskefulla myllrande, sökandes efter en tå eller något att bita sig fast i. Uäähh!!!!

Min syster Therese studerade under två år till fotograf i Australien, och kom hem med de hemskaste historier om den så kallade Bulldogsmyran som är giganstisk, mycket aggressiv, har stora käkar som kan ge mycket smärtsamma bett. Gaaah!!! Ge mig vilken giftorm eller hårigspindel som hellst, men för GUDS SKULL! Tala inte om sådana vidriga djur!

Jag fick en bok av min mamma när jag fyllde typ åtta år, som handlade om just myror. Jag vet inte riktigt om hon ville vara lite elak för att skrämmas, eller om det var rent pedagogiskt menat, men det var precis samma känsla som att kolla på en riktigt läskig film för mig.
Att vara så nära myrorna på bild, utan att de kunde göra mig någonting, var en sådan bisarr känsla och jag satt med stora ögon och bläddrade igenom sida efter sida.

Är det någonting som jag däremot har bestämt mig för nu, är att jag skall lära mig så mycket jag kan om dessa arter.
Det finns inget bättre tips än att verkligen lära känna sin fiende och ligga steget före. =)

Jag vill i alla fall avsluta detta hatinlägg med att jag absolut inte vill förgöra alla myror och att jag fullständigt respekterar dem, och att det är med en hatblandad facination som jag fruktar dessa små varelser.

Uppskattningsvis väger alla myror på jorden ungefär lika mycket som alla människor tillsammans. De är en stor del av vår planets ekosystem och har funnits här i miljontals år, de har till och med levt tillsammans med dinosaurierna. Det är inte dåligt det...

Om de bara kunde hålla sig borta från mina tår, så skulle vi nog kunna leva sida vid sida i frid...

Familjen Jensen trotsade snöstormen och kom på kaffe och fika. Det var jätte trevligt att ses igen, under lite trevliga omständigheter.

När de hade åkt så tänkte jag en hel del när de kom och hälsade på Victor och oss under hans högdosbehandling för exakt ett år sedan.
Victor var så svullen och dålig men blev så glad att det kom dit ett barn som han fick leka med. 
Efteråt så kändes det alltid lika tungt att bli kvarlämnade på det lilla rummet och se människor gå, fångade i den enorma karusell som aldrig tycktes sakta ner farten och låta en återhämta sig.

Victor och Tilde leker under Victors högdos på 50 C

Ett år senare , med lilla Vilma i famnen...

Idag blir det fin besök.

Lilla Tilde som har legat inne på sjukhuset samtidigt som oss, skall komma och hälsa på med resten av familjen.
Tilde är/var drabbad av samma sorts cancer som Victor och vi spenderade en hel del tid på 95 A med dem.
Tack och lov så verkar Tildes behandling ha gått bra och idag är hon en pigg och levnadsglad tjej utan några större men efter den kamp som hon så länge har genomlidit.

Nu när jag sitter och tittar ut över vår tomt och ser snön rasa ner utanför, så hoppas jag verkligen att familjen kan anlända hit utan att bli liggande i något dike någonstans.
De har ju utfärdat varningar för att ge sig ut i trafiken, men jag antar att de stannar hemma om de känner sig osäkra då de har många mil att åka.

Blir alltid så nervös för nära och kära när det är dåligt väder och de är ute och far. Det är så lätt hänt att man sladdar av och att det händer en olycka. Nej, stanna hellre hemma OM ni kan, man vet aldrig.



Så, med allt detta dåliga väder så vill man ju inte direkt ägna sig åt utomhusaktiviteter, så jag bestämde mig för att rensa i skåpen och baka lite.

Det blev kolakakor (Skit goda), kokostoppar och havreflarn. Allt som allt så tog det ca 40 min tack vare liknande ingredienser, värme på ugn och en väldigt kissnödig Sofie.

Idag var det en kvinna här från BVC som vägde och kollade så att allt stod bra till med Vilma.
Hon har gått upp från 3580g till 3640g, så det verkar som att maten räcker ändå.
Magknipet gav med sig tillslut och hon har varit nöjd både idag och igår.

Tack till alla för era tips föresten!

Sitter här och skriver ett lååångt inlägg angående några favorit bloggar som jag brukar skumma igenom på dagarna. Precis när jag skall skriva ner de sista orden och posta det så blir all text helt plötsligt ENORM, GIGANTISK och JÄTTE TJOCK!!

Vad händer ???!!!

Jag trycker på alla knappar jag kan och , Vips!! Texten är borta!

HELVETE!! Jag som redan har ont om tid att skriva och Vilma har så snällt legat och knoppat i 45 min så att jag kunde smita ifrån. Nu orkar jag inte upprepa mig tyvärr, kommer ändå inte ihåg vad jag skrev...

Ja ja, ingen idè att irritera sig, gjort är gjort.. Grrr....


Jag satt föresten och funderade idag, på vad Vilma kommer att syssla eller jobba med när hon blir stor. Vilka talanger och förmågor kommer hon att besitta och kommer hon att bli proffs på något?
Jag har alltid velat varit riktigt bra på nåt, men aldrig riktigt lyckats.
När jag var liten tex, så var jag grym på att åka skidor och redan som tre åring susade jag ner i stora backarna som vilket proffs som hellst.
Tyvärr så dog intresset ut när jag som 12 åring flyttade från Dalarna till Bålsta, där det inte fanns samma närhet till backarna.

Vem vem vet, kanske kommer Vilma att gå i mammas fotspår och bli nästa Anja Persson ! =)

Vilma har haft magknip nu i två dagar och varit väldigt pipig. Hon skriker inte utan ligger mest och stånkar.
Jag får känslan av att hon inte får i sig tillräckligt med mat, då hon tuttar ca en gång i timmen.
Självklart så kan varken jag eller Peter undgå att få en klump i halsen, varje gång vi hör att hon kvider, speciellt när det ha med magen att göra. Victor betedde ju sig exakt likadant innan vi åkte in akut.

Nu är det ju tur att man har lite mer sunt förnuft än att verklgien gå runt och tro att det skulle vara något allvarligt, jag menar alla spädbarn har väl lite magknip ibland, eller?

Är det någon som har någon koll på vad man skall undvika att stoppa i sig när man ammar och är det möjligt att kombinera amning med ersättning vid behov?









En trött trio

Vackra iskristaller

Idag har vi varit på sjön och pimplat. Eller Peter och tjejerna har, rättare sagt, jag tog bara en promenad ner med Vilma och hundarna

Det blev en storfångst på en aborre på ca 2 gram, så någon vidare middag räckte det inte till.

Det är faktiskt skönt när solen tittar fram, och jag längtar till våren så att det värker i hela kroppen. När de första vårstrålarna når vår jord skall jag placera mig på verandan med en kopp kaffe i handen, kisa mot solen och bara njuuta. =)






Besök vid storebror











Varmt och skönt i vagnen









Stor fångst!!!!

Igår hade vi besök igen, bland annat av våra goda vänner Pärnebjörk/Wahlstrand med barn.
Lilla Engla som är född strax efter Victor gick med stora ögon fram till babysittern där Vilma låg och pekade.
- Bebi! Molly!!!
- Neej, rättade mamma Anna henne. Hon heter inte Molly. Bebisen heter Vilma.
- Neee, Molly! sade Engla bestämt och blängde surt på mamma.

Efter mycket diskuterande mellan mor och dotter så struntade mamma Anna tillslut i att försöka ändra hennes tänkande. Vilma förblev i Englas ögon "Molly", och så var det med det!

Ha ha, barn är såå härliga.





Grrrr...







Engla och "Molly" =)







Sandra myser...

Oj oj oj, i dag har vi haft så mycket besök att jag inte har hunnit in på datorn överhuvudtaget.
Nu sitter vi och tittar på "Blommor av stål", en gammal film med Julia Roberts, Sally Field och Dolly Parton, och den verkar förvisso bra men vi är så trötta så att vi förmodligen inte orkar se klart.

Jag får lägga in lite bilder i morgon när jag har mer tid, i kväll blir det slappar kväll.






Och återigen tillbaka till slumpen.
Läs om den otroliga historien om tvillingsystrarna som fick leukemi - samtidigt.

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article6474079.ab

I dag är det din namnsdag, vår fina prins.
En dag att fira det finaste namnet som finns

För trots att du inte längre är hos oss med ditt glada humör och ditt fina jag
så är det ditt namn vi nämner minst 1000 gånger per dag.

Så grattis vår älskling, vår modige prins.
Idag viskar almanackan det finaste namnet som finns!!!