Idag är det Torsdag och Vilma är en vecka gammal.
Tiden har flygit förbi i våran lilla bubbla här hemma, och på första gången på väldigt länge så har ett lugn infunnit sig i min kropp.

Idag så kommer Peters mamma och syster med fam. förbi på en fika, så jag skall slänga i mig lite tidig lunch innan, det blir så mycket kakor annars =)



Jag har fått många förfrågningar utav föräldrar och anhöriga som har förlorat barn, angående bilden som jag tecknade tidigare i sommras om ni kommer ihåg, och om den går att köpa.

Igentligen var ju detta bara en målning som jag skissade i ordning när jag var djupt inne i sorgen och behövde något positivt att tänka på angående vart Victor hade tagit vägen, men nu har jag funderat på det och kom på en idè.
Jag vet ju hur mycket denna bild har hjälpt mig många gånger, så då tänkte jag att jag skall försöka ordna så många kopior som möjligt så att ni som vill kan beställa den på min mail för en billig peng.
Jag skall kolla vad frakt och fotopapper kostar och resterande pengar kommer att gå till barncancerfonden via Victors blogg.

Jag hoppas att det är många som köper den, antingen till er, någon anhörig eller kanske rent av en främling i behov av lite ljus och att de kan dra in en slant till forskningen samtidigt.

Jag vill se hur många beställningar som kommer in först innan jag bestämmer mig fullt ut, men tanken var att alla själva bestämmer vad de vill ge för den utöver frakten. Vill du betala 50, 100 eller 0 kr så är det upp till dig =)
Så vill ni ha bilden "Himlen för mig" så maila ert namn och adress så bekräftar jag er beställning så fort jag kan.



Kram kram

Gör din beställning på [email protected]

Idag badade Vilma för första gången, hennes navelstump håller nämligen på att ramla av och luktar RUTTET!

Hon tyckte att det var underbart och var alldeles stilla och njöt. Efteråt så mös vi i soffan i ett stortbadlakan =)
Hundarna kom hem från mamma, där de nu har varit i ca två veckor. De undrade verkligen vad det var för något knyte som låg och lät konstigt i mattes famn.

Nu skall jag gå och se om det finns något gott att äta...

Kram

Redo för badet =)

Tryggt tillbaka i mammas famn igen =)

En underbar natt in natt =))

Brösten har slutat panik ömma, Vilma har sovit så lungt och skönt och jag har drömt sköna drömmar om Victor. Kommer inte ihåg exakt vad de handlade om, bara att de var fyllda med värme och ljus och att jag vaknade med en lugn känsla inombords.

Drömmar är för mig ett mysterium, men ett väldigt intressant sådant.
Är det så att drömmar alltid bara är just drömmar, eller är det ibland något mer?


Jag läste på nätet idag att det finns någonting som heter lucida drömmar, vilket betyder att du i drömmarna är medveten om att du drömmer och kan påverka händelser och omgivningar som sker.
Det här var väldigt intressant, då dessa drömmar kommer nästan varje natt för mig och att jag kommer ihåg det såå himla tydligt.
Jag kan kontrollera precis ALLT, ungefär som ett dataspel och precis som i beskrivningen så brukar jag till och med ha samtal med personer som är med, att jag är medveten att jag drömmer.

Detta är tydligen ganska ovanligt, och jag som trodde att i princip alla hade det likadant. Därför är jag extra glad när drömmarna om Victor kommer, eftersom att jag kommer ihåg allt när jag vaknar och bär med mig det hela dagen.

"En särskild typ av drömmar är lucida drömmar (även känt som klardrömmar). När man drömmer en lucid dröm är man medveten om att man drömmer. Man kan också påverka händelseförloppet i större eller mindre grad. Lucida drömmar är mycket ovanligare än den vanliga typen av drömmar som alla människor drömmer varje natt. Man kan träna upp sin förmåga att få lucida drömmar, så att man kan få ett par tre lucida drömmar i veckan, men man kommer fortfarande drömma vanliga drömmar som vanligt (även om man oftare minns dem än vad "vanliga" människor gör). Det talas om att folk som får klardrömmar har stor hjärnkapacitet, men detta är dock obekräftat."

Foto; Mikael Wallerstedth

Vad är livet utan mirakel?
När jag ser vår nyfödda dotter som ligger varm och mjuk i min famn så läks en bit av det hål som så länge gapat öppet i min själ.
I hennes mörka ögon och näpna uttryck så speglar sig så mycket av hennes modiga storebror och det han en gång var...
Men rädslan har nu ännu en gång lyckats fått ett stadigt grepp om mitt sinne. Rädslan att återigen mista, att återigen bli berövad som mamma på det käraste jag har.
Man kan inte älska någon innerligt utan änglslan, och man kan inte välkommna livet utan att frukta döden.
Döden är ett lika stort mysterium som livet är ett mirakel, och ingen vet svaret på vart du kommer ifrån eller vart du tar vägen.

När jag för första gången på 9 månader, lutar mig ner mot Vilmas mjuka nacke och drar in ett djupt, långsamt andetag så sprider sig värmen inom mig.
En självklarhet för alla föräldrar men som varit en omöjlighet för mig under så lång tid.
När jag känner hennes doft och snusar djupare vidare över håret så vet jag...

Jag är mamma igen....

Foto; Mikael Wallerstedth

 I och med Vilmas ankomst så har nytt liv förts in i vårat liv, som så länge stått tomt.
Minnen blixtrar förbi och reflekterar de som varit, det vi upplevt med Victor.

Påsken på sjukhuset var en av de mest bisarra tider i mitt liv. Ett desperat försök till en sån normal vardag som möjlighet, trots att vi visste att tiden rann oss ur händerna och att sekunderna tickade.

Har lagt in ett utdrag ur boken för er som inte läst den, som handlar lite om våra tankar just då, i väntan på döden...

Hela släkten är samlad.

Både min och Peters familj är där som stöd och byter av varandra lite då och då. Allt känns overkligt. Nu vet vi ju, vi vet hur det kommer att sluta och ändå står vi här.
Vi ligger inte i ett litet hörn någonstans och skakar.

 Familjen har till och med dukat upp en liten påskmiddag ute i allrummet. Vi äter trots att ingen aptit finns. Alla gråter tyst för att Victor inte ska märka. Victor sitter i sin vagn och tittar upp ibland emellan åt.
För det mesta så är han så trött att han bara sover. Morfinet pumpas in i hans kropp genom en liten mini-pump som sitter i en magväska på vagnen.
Ögonen ser gamla och trötta ut och gnistan som alltid funnits där är borta. Han vill bara sova...

 Jag har alltid undrat hur man skulle reagera i kris situationer som denna och nu vet jag svaret. Man stänger på något sätt av alla tankar. Stöter bort dem så fort de kommer nära nog att göra skada. Man gör endast det som krävs för stunden och går på någon sorts autopilot som är programmerad att ta hand om alla vardagliga saker, precis i rätt mängd så att man för tillfället fungerar.

Timmarna går och vi bara väntar.
Jag tackar Gud för att det är Påskhelg och lite människor på avdelningen. Det är bara vi där och två andra familjer som mest håller sig på rummen.
Vi har fått tillgång till avdelningens ”Sinnes-rum”, dit man i vanliga fall går när man känner sig trött och sliten och behöver en lugn och stilla plats att vara på.
Rummet är ganska stort men väldigt fridfullt.
I ena hörnet står en stor hästens säng placerad och runtomkring hänger lampor i alla dess former och färger som skall kasta härliga sken mot en disco kula som hänger i taket.
En stor, härlig ligg-gunga hänger på en ställning bredvid, där man kan koppla av medan man lyssnar på de många avslappnings skivor som finns.
När alla taklampor är släckta och många tusen färger dansar omkring på väggarna så glömmer man nästan bort att man är kvar på sjukhuset.
Jag minns stunder då vi varit där med Victor. Då han leende och storögt krupit runt, tittandes och pekande på alla dessa nya intryck.
Det var en helt främmande värld för honom, fylld med spännande saker och roliga ljud.

Nu ligger han stilla och tungt andandes i sängen i hörnet. Knappt medveten om vart vi är men samtidigt lugnad av att slippa vara på sitt vanliga rum.
Vi sitter alla i familjen runtomkring och iakttar. Håller hans små händer och ber tyst för oss själva.

Mirakel kan ske, eller hur!?? Än kan vi inte ge upp. Tänk om...

Tankarna finns endast där för att bedöva det uppenbara. Inners inne så vet vi ju.







Den bisarra påskmiddagen.

I bakgrunden ligger Victor i vagnen, i stort behov av en sådan normal atmosfär som möjligt.

VÄLKOMMEN HEM LILLA VILMA!!!!

Efter en fin natt med nykläckta Vilma, har vi nu ätit frukost och väntar på att läkaren skall komma på en undersökning.

Vilma har sovit hela natten, till skillnad från mig och Peter. Jag har legat med ett vakande öga på det lilla knytet och Peter har vankat av och an i korridorerna med myror i benen.

Jag har nu förstått att de  verkligen har investerat i de mest obekväma sängar här på BB, så att du inte vill stanna mer än en natt =) Ha ha

Alla tre mår i alla fall bra, lite öm är man ju men annars var förlossningen fantastisk. Skriver lite mer om den senare.
Ni kan även läsa om Vilma i Aftonbladet idag, de har skrivit en liten artikel om att Victor har fått en lillasyster. Kolla in min Jay-Leno haka som de lyckats fånga på bilden. Smickrande vinkel, verkligen =)


Ett stort TACK till alla fina kommentarer och gratulationer från er läsare!!!!!!!

Kom precis hem från Ackis. Har varit där ända sedan halv elva så det har varit en låång dag.

Nu har man kollat igenom mig igen och kommit fram till att jag har en ansiktsförlamning "facialispares" eller vad det nu hette.

Det behandlas främst med kortison för att påskynda läkningen, MEN eftersom att jag är gravid så kunde man inte sätta in någon behandling på mig.
Läkaren tyckte att en igångsättning kunde vara på tal, så att behandlingen kunde inledas, så i slutet på dagen så skulle jag få bege mig till BB så att de kunde bedömma hur pass mogen min livmodertapp var.

Den fösta läkaren på Bedömningsmottagningen skickade oss - efter hennes undersökning - oss vidare till Öron, Näsa, Hals, där deras expert skulle bedömma graden på själva nervskadan.
Efter en lång väntan fick vi komma in och hon gjorde alla möjliga tester med mitt ansikte och skrev sedan ner olika "poäng siffror" på ett papper, för att kunna jämföra om det skulle förvärras vid ett senare återbesök.
När hon frågade mig hur länge jag hade gått med detta, så svarade jag Fredags morgon.
- Va !!?? utropade hon.
Varför har du inte sökt hjälp för det här tidigare?

Jag förklarade att vi varit i Enköping och gjort tester, men att de bedömde att jag kunde åka hem och avvakta tillståndet.
Hon skakade på huvudet och förklarade att det här är jätte viktigt att genast börja behandla om man vill att läkningen skall börja.
Ögat kan dessutom ta stor skada om man inte får salvor och div hjälpmedel nattetid.

"Jävla Enköping" muttrade jag inombords. Självklart skulle de tabba sig.

Eftersom att det hade gått så pass många dagar så tyckte läkaren inte längre att en kortisonbehandling skulle vara till någon större nytta, så igångsättningen blev avstyrd.
Nu måste min förlamning gå över av sig självt, och det kan ta allt i från ett par veckor upp till ett par MÅNADER!!!!! Arrgh!!!! 

Jag skickades sedan vidare till Lab för provtagning "Borrelia" och sedan vidare ner till förlossningen där de skulle göra en "kurvkoll".

Hjärtljuden såg kanon ut och jag hade även sammandragningar som visades som spetsiga små bergstoppar på pappret.
Även en vaginal undersökning gjordes där det konstaterades att jag var öppen två cm och "på gång". Sen om det kommer att hända inom det närmsta dygnet, dagarna eller veckan kunde hon inte säga.

Hjälp =) !!!!! Snart är hon här =)

Här är den mindre lyckade verisionen av Victors sista tid under Påsken.
Den är lite hackig och är i dålig kvalite, men var den enda som lyckades laddas upp.

Var tvungen att dela upp filmen i tre delar på grund av längden.
Detta är DEL 1, fler kommer att läggas in snart.

I eftermiddags fick jag ett samtal av min barnmorska. Hon hade hört talas om mitt nyförvärvade tillstånd, och blev genast bekymmrad.
Hon hade läst min journal där det stod att man skulle avvakta tillståndet och se om det blev värre, men att de inte hade kunnat fastställt någon diagnos.
Hon tyckte dock inte att vi skulle vänta ut det, utan ringde Ackis och fixade omedelbart så att vi får komma in till något som kallas Bedömningsmottagningen i morgon kl 10.30.

Då skall de gå igenom mig och Vilma oredentligt, så att det inte är något som missats.
Jag är väldigt glad att hon tog tag i det här, då jag är en sådan person att jag alltid väntar tills i sista minuten och nästan aldrig tar någonting allvarligt.

Jag skriver så fort jag kommit hem om hur det gick, och jag hoppas att de hittar någon bättre förklaring än Enköpings lasarett.

Så här ser jag ut just nu...

http://www2.unt.se/avd/1,,MC=70-AV_ID=1001548,00.html


Tänk om denna nya lag kunde träda i kraft... Underbart =)

Hart valt att tagit bort en kommentar på ett tidigare inlägg då det blev väldigt privata saker skrivna om barnen.
Såg att ni var många som reagerade på det, och håller självklart med.
Vad som händer i deras liv angående deras psyke vill jag inte själv kommentera då det är upp till deras föräldrar att få valet att berätta.

Men som många förstår så har de självklart mått väldigt dåligt angående att förlora sin bror och även på ett sätt sin pappa. Vi har dock varit väldigt tacksamma över att de har haft sina mammor som trygghet och att vi inte som många andra i vår situation varit tvugna att lämna bort dem i långa perioder till mor/far föräldrar, så att de tvingats tagit uppehåll i skolan osv.

Är säker på att den som skrev kommentaren inte menade något illa, men som sagt, väljer dock ändå att ta bort den i respekt till dem.

Foto; Pelle Johansson

Livet måste vara mer än vad livet är nu
Det måste vara mer än saknad, sorg och mörker
Det tycks som att kampen aldrig riktigt tar slut, hur mycket man än slår och slår
Allt går emot, det tynger och trycker ner
Myndigheter sätter snaror och vägrar att släppa taget, orkar vi fortsätta dra?

Kommer ljuset att spira med det nya liv som tänds?
Kommer åter kraften att öka?
Jag är bara lilla jag, kan inte vara något mera
Om detta inte räcker till, vad gör jag då?







Victor, sommaren -08