"Jag har nu kastats in i ”cancervärlden” och fått leva med cancer tätt, tätt inpå i över två års tid.

Tvingats inse att mitt älskade kära barn faktiskt bär på en dödlig sjukdom, att han har 50/50 chans att överleva detta hemska som härjar i hans lilla underbara huvud.

Jag kan inte göra nåt åt just det faktum, jag kan inte ändra det, även om det är min allra högsta önskan.

Men jag kan leva i det, ta lärdom och göra det bästa som jag möjligtvis kan av situationen. För min egen skull, men naturligtvis mest för att göra tillvaron så hanterbar och positiv som möjlig för de jag älskar mest, mina barn, min man, min familj…

Jag vill också göra det jag kan för att forma denna minst sagt ansträngda och ogynnsamma situation till någonting som även för något gott med sig i bagaget.

Därför vill jag gärna dela med mig av mina erfarenheter, här via bloggen, via mail och andra kontakter med de många drabbade av denna hemska sjukdom.

Jag försöker att engagera mig så mycket jag bara kan och orkar genom att sitta med i Barncancerföreningens styrelse, för att kunna påverka och på så vis förbättra tillvaron för de alltför många drabbade familjerna runt om i landet.

ALLT DETTA ville jag få fram så mycket som möjligt av, sammansvetsat med allting som rör min älskade lille parvel, hans sjukdom, de tuffa och hårda behandlingar som han tvingats utstå, lyfta fram vilken fantastisk liten kämpe han verkligen är.

Kan man ha sin son till idol…??? För det har JAG!!!"



Jag vet faktiskt inte hur jag skall kunna presentera denna människa i ord, då det inte gör henne rättvisa, men ni får läsa själva i tidningen sen och se för er själva =)


Nej, så jag uppmanar ALLA som läser min blogg att ge henne ER röst och återigen rikta strålkastarna mot det viktigaste som finns.
Kampen mot cancern....

                                                                 
                                                                          Anna och Melwin

Idag har jag och Vilmis varit på Kyrkis hela dagen. Hon tränade på att krypa och kämpade på som bara den.


Natten som var bjöd inte på så mycket sömn, då hon både är snorig och täppt - samtidigt ! Hur lätt kan det vara att andas med napp i munnen om man inte får luft genom en snorfylld näsa =(


Själv hostar jag fortfarande, och det verkar inte finnas något slut på eländet. Snart tvingas man nog till en lungtransplantation... Bläää vad trött jag blir... Bara spottkoppen som saknas.









Vilma fick smaka lite på en cocos topp kväll och jädrans vad hon gillade det =) Hi hi, mustach fick hon på köpet !

Helgen har flytit på fint.
Hade syrran och hennes "manliga vän" på middag. Vi åt gott, spelade poker och hade trevligt. Trots att jag och "Bönan" fuskade så att djävulen log så lyckades lilla Josse ALLTID, varenda gång få bättre kort på varje giv.
Fattar inte vilken jädra tur man kan ha, jag menar - hon vet ju inte ens hur man spelar !!!!

                               

     

Peter och Josie                                                    VS                                              Sofie och Bönan











På Söndagen så mötte vi upp Mamma, Kent, Mormor, Therese och Fredrik i Litslena för att kolla på huset som vi nu skrivit kontrakt på . Har inte velat skriva om det förens affären varit avklarad, men nu är allt klart och den 15 November flyttar vi in!!! =)

Objekten är en liten mindre "gård" med ett hus på 175 kvm, 1 hektar tomt samt två större ladugårdsbyggnader och lite småhus här och där.
Till fastigheten så finns också - till Peters stora förtjusning =) - ett stort dubbelgarage med tillhörande "maskinhall". Har aldrig sett hans ögon tindra så starkt vid någon visning som när han klev in där, ha ha... Alla mäns dröm eller ??

I vår köper vi även till 2 hektar betesmark till, så att vi inom en snar framtid kan ha en liten ponny eller så ??! Linnea vill så gärna börja lära sig rida, och jag skulle mer än gärna dela det intresset med henne =)


Så ni kanske förstår att vi längtar till inflytt och att få komma in i det nya huset.




Det känns självklart sogligt att lämna det huset vi bor i nu, men efter över ett år av ångest, gråt och sorg så känns det som att det är en ny start vi behöver.
Vi har nästan inga fina minnen av Victor här, eftersom att han aldrig fick vara hemma och det känns så tråkigt att allt blev raserat den dagen han gick bort.
Alla drömmar om ett lyckligt boende i ett nytt hus, att få vara tillsammans som familj, ja allt det som VI förväntades få uppleva när vi köpte det - det gick aldrig i uppfyllelse.
Hans rum har knappt lekts i, utan har bara använts som ett "museum" och vart man än går så overumplas man av det faktum som bara vittnar om hur allt kunde blivit, men hur det aldrig blev.
Det spelar ingen roll hur mycket vi än har försökt att "bo in oss" så finns det en olustig känsla i väggarna som inte går att beskriva.
Nej huset innehåller tyvärr alldeles för lite "Victor" och för mycket sorg och tomhet...



Vill nu börja om på ett nytt ställe och så sakta men säkert försöka få tillbaka livet igen. Vill kunna njuta av Vilma och de fina minnena av Victor. Jag vill att kärleken och längtan skall VILJA få mig att leva vidare, och inte tvärtom. Jag är trött på att mörka, dystra tankar överskuggar och hindrar mig från att se det jag verkligen har framför mig - och det är Vilma...
Jag kan inte komma närmare Victor på något sätt, än via henne, och hon är det finaste som jag har kvar av honom.
Endast i hennes ögon kan jag verkligen SE honom, och endast i hennes skratt kan jag återigen höra hans röst...
Därför skall hon få växa upp i ett hem utan negativa energier och få vara omgiven av all den kärlek och glädje som hon förtjänar.
Och Victor,  behöver jag ens nämna vart han kommer att vara ?? =) Han kommer att vara där precis vid vår sida och vaka över oss, sin familj som alltid kommer att älska honom.

För varför skulle han försvinna när han har en liten syster att se över som precis har börjat sitt liv. Ja en syster som var hans sista kärleksgåva till sin familj, och som gjorde det möjligt att få behålla en verklig del av honom hos oss för alltid...

Idag har det inte hänt någonting alls... Verkligen ingenting...

Eller, igentligen så händer det ju alltid någonting när man har barn, men förutom alla vardagliga sysslor så har dagen inte innehållit något extraordinärt att skriva om.

Föresten, jo jag har faktiskt för första gången på länge ritat lite på boken. Är inne på ett litet sidospår angående designen, och kan inte riktigt bestämma mig för hur bilderna skall tecknas.
Vilken ålder vill jag rikta mig till för det första, för det spelar stor roll i vilka sorts bilder det är.


Har ca 8 sidor tecknade och klara i två olika stilar, så´jag får helt enkelt forttsätta och se vart det slutar. Kanske blir det två olika böcker till slut =)




Samtidigt som jag spanade på de två olika stilarna så målade jag den här bilden.
Tycker att den är både vacker men ändå "simpel" i sin skönhet och jag tänker kalla den för "Ängladans".

Har blivit ombedd att lägga in ett litet brådskande meddelande, angående ett större antal vinthundar som har blivit omhändertagna av polisen pga tragiska omständigheter.



Så har du en plats och mycket kärlek att ge så gå snarast in på länken nedan för att lotsa dig vidare!!

Klicka HÄR!





Sprid detta vidare till så många ni kan =)



Tack!!

I helgen har det varit full fart. 3 års kalas samt Grisfest i Krägga stod på agendan på Lördagen, så det var 4 trötta barn samt två utmattade vuxna som vaknade upp tidigt på Söndags morgonen. =)









Vilma fick använda sin fina ballerina klänning för sista gången på kalaset, och det var med tungt hjärta som jag senare på kvällen hängde upp den på galgen för gott.

Hon växer upp alldeles för fort vår lilla tös ....


Väl på kalaset så fikade vi och hade det trevligt. Lilla Engla som blev 3 år i Tisdags, fick ett helt berg av Halo Kitty saker. Gissa om hon var glad!














Ville, äldsta pojken i familjen Wahlstrand/Pärnebjörk älskar bebisar och vill alltid hålla i Vilma när vi kommer på besök.








Grattis Engla !!!!!!!

Senare på kvällen begav vi oss till Kräggas Grisfest som några i byn hade fixat. Det bjöds på helstekt Vildsvin, lotterier, tipsrundor samt lättare förtäring.

Alltid lika trevligt att sammanstråla med alla grannar och ha lite partaj.
Det var fullt med barn där, så Cazper, Thea och Linnea såg vi inte så mycket av på hela kvällen, speiellt inte Cazper som vid 8 tiden försvann med två tjejer någonstans. Hi hi, lite svärmeri på gång??







Var bara tvungen att ta kort på de här tuffa gamlingarna i matchande kepsar !!





Vilma somnade tidigt och sov sedan hela kvällen tryggt i sin vagn. Det är så skönt att kunna ta med henne på olika tillställningar och ändå veta att hon kommer till ro.




Mys med pappa =)




Peter och tjejerna avrundade kvällen tidigt vid tio, men jag stannade kvar ett par timmar till. Det brukar liksom inte höra till vanligheterna att det är jag som är kvar, så det var trevligt för en gångs skull.

Det blev inte senare än till tolv för oss heller, så tack och lov så var det en lättare blykeps som satt på dagen efter. Den gick till och med att sova bort =)


Hoppas att ni alla också har haft en trevlig helg!!!!


Kramar

Idag har jag och Vilma varit uppe vid kvarnkojan med Öppnaförskolan. Vi mötte upp Nina och hennes lilla Samuel och spenderade förmiddagen bland kottar, gräs och barr.

Det var väldans trevligt, ända tills ett litet barn hällde en hel flaska Pucko i min handväska!!!

Allt blev totalt neddränkt och jag fick fiska upp pryl efter pryl som låg och simmade längst ner i botten. Plånbok, papper, tågremsor, ja - det mesta blev dränkta i det mjölkiga badet.

TYPISKT!! Varför var han tvungen att sikta på just MIN väska??? Jaja, inte hela världen =) Nu får jag ju en anledning att köpa en ny !




Vilma och Laban har morgonmys






Två busungar på utflykt !'






Man blir trött efter en utedag =) Sov sött!

                                       


Såg ju på förra Dansfeber att Ola och Sussie vann med sitt indiska dans nummer med inspiration från Bollywood. Tittade på klippet på nätet, men tyckte faktiskt att det var ganska tråkigt gjort och inte alls särskillt bra.

Jag och syrran har faktiskt en indisk dans som vi spelade in för många herrans år sen (eller typ 3 =), visserligen som inte har någon seriös substans till sig alls, och är HELT på skämt, men ändå!
Tycker att den är cool och vi försökte verkligen att göra den fånigaste koregrafin vi bara kunde komma på.

Resultatet ????

Ja, se för er själva !!


(Ursäkta den usla kvaliten. Inspelad på Mobil)

 


Ja, de är nog som dom säger... De är inte kloka de där Karlssons...

En busy dag idag som bara flög iväg. Det började med att ungarnas buss inte kom fram till Krägga, bara för att det tydligen låg något hinder på vägen, som fick tvinga den att vända.
Så Peter ringer mig kvart i åtta och berättar att jag måste skjutsa barnen till skolan. Så det var bara att väcka Vilma - som precis hade somnat om - klä på sig, hoppa in i bilen och bege sig av.

Som tur var så hann vi i tid, så de slapp komma försent till första lektionen. =) 










Återvände hem, åt frukost, lekte med Vilma, gick en långpromenad och Vips! - så var klockan kvart över ett.
In i bilen igen för att hämta Thea som slutade kvart i två.
Eftersom att det är hennes namsdag idag, så stannade vi på ett Cafè på vägen hem och tog en "namsdagsfika". Thea beställde en smarrig Cupcake och jag en hederlig bulle =)









Efter fikat så åkte vi upp till stallet för att mocka samt göra i ordning höpåsar och mat. Thea agerade stallpiga och med varsin grep i högsta hugg så skyfflade vi bajskorvar så det bara stänkte där inne =)

Vi luktade nog inte så jätte gott efteråt, så hem igen för att slänga sig i duschen innan middagen skulle lagas och serveras. Linnea hade handbollsmatch klockan kvart i sex, och något i magen innan är super viktigt.

Det var på håret att alla hade hunnit ätit klart innan jag för tredje gången den dagen, packade in allt i bilen igen och begav mig till Bålsta...






Linneas lag vann matchen med 9-3 så hon var i alla fall nöjd, speciellt eftersom att de spelade mot killar =) Extra mycket credit för det !




Heja syrran!!!!

Undrar om "Ronny och Ragge" hade varit lika pigga att göra reklam för Försäkringskassan idag år 2010 ?? =)

Vad fan är det för fel på vissa människor ????

Lika väl som minnet kan vara ett paradis från vilket vi kan bli fördrivna, lika väl kan det också vara ett helvete från vilket vi inte kan fly.
                                                    
John Langcaster Spalding






Det är då sant som man säger.. Att vissa dagar är bättre än andra och att man aldrig vet vad som komma skall.

Det finns inga mentala skyddsnät som räddar dig från de dagar då den starka mur som du så nogrant byggt upp under en längre tid, blir en aningen ostadigare och ibland till och med raserar.

När det händer så ber jag till gud att det inte finns någon i närheten, allra minst Vilma, som tvingas se mig nedbruten och "i chock".
För det är precis det som händer på de där tillfällena, under de där dagarna... Jag blir stel av skräck då hjärnan helt omedvetet och oförberett letar upp något gammalt fragment från sjukhus tiden, dödsögonblicket eller tex begravningen.
Känslan blir mig övermäktig och varenda muskel i kroppen låser sig, pulsen ökar och blicken fastnar någonstans långt bort.

Panik, är väl det bästa ordet för det.... Panik och kaos...

Sen har jag en även en djupt ingrodd rädsla. en rädsla som skiljer sig från hur man vanligtvis mår när man blir "rädd". Nej det här är något annat, något djupare som nästan angränsar till skräck...
Jag är LIVRÄDD för att glömma...

För varje dag som går så stiger paniken angående det faktum att när tiden går, när åren susar förbi, så finns möjligheten att jag kanske glömmer... Glömmer hans röst, hur han luktade, hur vi kämpade tillsammans där på sjukhuset, sida vid sida, hur hans skratt lät, vilken färg han hade på ögonen och hur otroligt varm jag blev i hjärtat varje gång jag såg på honom...

Jag vill inte glömma alla de små saker som skillde honom från alla andra och som gjorde honom till den HAN var... De små detaljerna som faktiskt personifierar en människa, ja det som gjorde att jag älskade honom så...


Tänk att vissa saker vill man bara glömma, och de är oftast de som etsas fast hårdast i vårt undermedvetna, medans sådana saker som man förtvivlat vill hålla fast vid, är de som bleknar fortast...


Vill verkligen uppmana ALLA er föräldrar där ute att vara noga med att inte bara ta kort på era barn, utan försök att filma så mycket ni kan.
Det är bara på en film som du kan lyckas fånga med en röst, ett uttryck och ett ögonblick som kanske annars skulle gått förlorat.
Det finns ingen större gåva att ha, när man förlorat sin älskade, som ett videoband med den personen på, som man när minnet så småningom sviker, kan sätta på och återuppleva!

Man vet aldrig vad som händer i livet, och det är såå kort, så se till att spara era minnen och fina stunder så att de kan upplevas om och om igen...

En vacker vinterdag med Victor, som jag aldrig vill glömma...

I dag är det den 14:e. Ett datum som alltid kommer att innefatta både bra och dåliga känslor.


För att börja med de bra känslorna så blir ju vår lilla tös 8 månader idag!!! Det har gått så otroligt fort och jag kan knappt fatta att hon har växt så snabbt. =)

Hon utvecklas mer och mer för varje dag, och det dröjer nog inte länge innan hon säger sitt första riktiga ord eller tar sitt första steg.

Vi har varit på en mysig höstpromenad idag, samt varit och fikat i centrum. Brukar inte ge godsaker, men eftersom att det är en speciell dag så fick hon smaska på en bulle, som försvann otroligt snabbt!







Vips, så var bullen borta =)





Samtidigt som att vi har försökt att göra detta till en rolig dag för Vilma, så ligger den där gnagande tanken i bakhuvudet, den som gör att man inte riktigt förmår sig själv att "bara vara glad".

Det är trots allt 1 år och 5 månader sedan som vi satt i det halvmörka rummet i slutet på korridoren på avdelning 95A, tysta, trötta och fullständigt tomma inombords.

Det var för 1 år och 5 månader sedan som vi höll en liten kall hand i vår, och som vi viskade ett sista farväl i ett dövt öra. Det var då som jag trodde att mitt liv var över, ja att hjärtat för alltid skulle brista och sluta slå, för inte visste jag att ett nytt liv grodde djupt därinne, och att det var det som skulle rädda mig och föra mig tillbaka till livet.


Idag står det 2 ljus tända. Ett för Vilma och ett för Victor. Båda brinner med samma intensiva sken, fast för olika anledningar.

Det ena för ett liv som precis har börjat, och det andra som precis har slocknat...

Min morgon börjar med tårar idag...


Tårar efter att ha läst en fruktansvärd artikel i tidningen, ännu en artikel som vittnar om vilken ondskefull och orättvis värld vi lever i.

Lilla Theo blev bara 2 år gammal och avled på grund av att hans mammans sambo i smyg, misshandlade honom när hon var på jobbet.
Misshandlade honom till döds...



Känslan och tankarna som dyker upp inom mig när jag läser om det här, vilket inte ens är något speciellt ovanligt idagens samhälle, är att jag fylls av hat och sorg.
Hela kroppen stormar av känslomässiga toppar som både gör ont och som känner så fruktansvärt mycket för den stackars unga mamman, som för alltid blivit berövad de finaste hon har.

Det finns ingen som kan ge tillbaka det som HAN tagit från henne, och att som mamma, dessutom få veta att misshandeln pågått under en längre tid måste vara... Olidligt...
Vad kan en liten 2 åring ha gjort för att trigga en vuxen karl till misshandel? Svaret är ingenting, för det här är bara resultatet av ren och skär ondska.

Jag vet hur det är att förlora ett barn, men jag kan inte förstå hatet och skuldkänslorna som måste uppstå, när allting begåtts på grund av den hemska handlingen som utförts av en annan person.
Att veta att en annan människa är orsaken, till att ens barn inte lever längre...

Nej, FY FAN, säger jag bara!!! Hoppas att de aldrig släpper ut karl jäveln, och om de gör det så hoppas jag att det som han gjort, kommer att hemsöka honom för resten av hans liv!




Nu skall jag gå och tända ett ljus för Teo och hans mamma i Victors rum, och jag hoppas att den lilla pojken får fortsätta sin resa på en plats där bara värme, kärlek och lugn omger honom.

Vila i frid lilla barn....




                    

                                                                   Foto: Peter Vixtröm


Läs artikeln Här