Jag blir så glad när jag ser att det fortfarande ramlar in pengar till forskningen på Victors fond.

Det är helt otroligt, vilka änglar ni är! =) Jag menar, är det inte otroligt att de pengar som kommer in, faktiskt är från privata, givilda människor som er!?


Vårat mål var först 10 000 och sedan 100 000 och nu är vi uppe i otroliga;



 315 390 kr!!!!

Ett litet meddelande från Marie Schölling, Busungar 2010



Beställ, beställ, beställ !!!

 

Tack för alla uppmuntrande kommentarer, jag behöver höra att jag inte skall känna mig dum som är seg och deppig.
Jag får bara så jäkla dåligt samvete så fort jag blir så, VILL ju vara så mycket mer, orka så mycket mer...
Det var bra formulerat som någon skrev och det är väl så jag får tänka, att för varje dag så närmar sig Vilmas födelse, närmare och närmare... )=)
Vår granne och goda vän Kattis drog som tur var iväg mig till stallet på eftermiddagen, så det var skönt att få göra NÅGONTING ändå.

Hann till och med att köpa ögondroppar till Labans öga så han har precis fått sin första dos=)
Får se om det blir bättre annars kanske han får se på sin tokiga matte som på klippen nedan =) Stackaren !


Dag 1






Dag 2, snart blind

Ja, vi får hoppas att det inte går så långt =)

Alla helgons dag - eller Alla själars dag som låter lite finare...



Har spenderat mycket tid vid graven i helgen, rusta upp och planterat om inför vintern, tänt massvis med ljus, suttit hos Victor och pratat, gått på minnesgudstjänsten och vandrat runt och tittat på alla vackra upplysta platser.

Det är något väldigt speciellt att vara på en kyrkogård på Alla Helgona, nästan magiskt på något sätt.
Allt ser så varmt och ombonat ut, och överallt så är det människor som fixar och donar med sina kärastes platser.
Kyrkogården ser levande ut av alla ljusstrålar som bryter av det becksvarta mörkret och kastar långa mjuka skuggor på föremålen runtomkring.

Vi åkte tidigt för att göra i ordning vid Victors plats, ville plantera lite ljung och ta bort sånt som skall in över vintern. Hela familjen slöts upp med ljus och blommor och det dröjde inte länge innan det fullkommligt strålade om Laban och hans omgivning.
Den stackars graven bredvid oss hade inte ett enda ljus tänt, så vi satte dit två gravljus så att det inte såg så mörkt ut, hon är ju ändå Victors granne =)

När mörkret föll så stod vi alla tillsammans och bara betraktade det vackra i tystnad. Överallt runtomkring strövade folk omkring för att även de ta in stämningen och den magiska aftonen.
Kl sex var det dags för gudstjänsten där det bjöds på kaffe, kaka och godis.
Prästen hade satt ihop en oerhört vackert och meningsfull predikan som inte bara handlade om Gud, utan faktiskt om kärleken till de vi hade mist under året.
Kom så väl ihåg orden som hon läste upp. 

- Tala inte om Gud med mig, för jag vill inte höra... Tala istället om vilka goda vänner vi var, eller om kärleken mellan oss och om våra goda stunder! Gud är framtiden och den tiden kommer, men just  nu är jag i sorgen och i nuet, så tala inte om Gud med mig.


Det är precis så det känns för alla som nyligen har förlorat någon och det är en sådan predikan man vill höra.

Det spelades underbart vacker musik på flöjt och piano och vi grät alla i kör. Det kändes så tungt och sorgligt och som om något höll på att brista inom mig! Lilla prins...
Det tändes ljus för ca 40  personer den kvällen och allas namn och ålder lästes upp.
Rysningarna gick som stickande nålar längs min rygg när prästen högtidligt räknade upp allas namn ;

-Och vi tänker extra mycket i kväll på....

En massa olika namn och åldrar lästes sakta upp, och för varje namn tändes ett speciellt ljus. De flesta hade gått bort i 80 års åldern så det är inte så konstigt när man såg att människor runtomkring ryckte till när prästen sade;

 ...Victor Oscar Sundberg, 1 år och 7 månader gammal.

Det lät liksom så främmande och fel. Ett barn hörde inte hemma bland alla de andra åldrarna... En sådan tragedi...
Min servett som jag höll i min hand var så genomdränkt med tårar att den bara var en våt liten boll vid Gudstjänstens slut.
De anhöriga fick gå fram och hämta deras kärastes ljus när allt var över. Victors hade nummret 24...



Efteråt så begav vi oss i samlad skara tillbaka till graven för ännu en stund tillsammans och sedan åkte jag och Josse hem lite i förväg för att förbereda tilltugget som vi hade köpt kvällen till ära. Ca 40 min senare så befann sig de flesta i familjen hemma hos oss för umgänge, god mat och minnesprat.

Mamma och kompani åkte hem vid halv tio och då slog resten av oss ner i vardagsrummet för att titta på två läskliga filmer.
Det kändes skönt att skingra tankarna lite, och tanken slog mig när jag trängdes bredvid min stora syster i soffan, att utan familjen, vad skulle man göra då???

Allt som allt så har det varit en mysig, fin, sorglig, tragisk, vacker och minnesvärd helg som spenderats på allra bästa sett tillsammans med människor som man älskar.





Mormor Marie planterar






En liten fladdermus får dela träd med fjärilen =)







Moster Josse






Gammel mormor Elin









Laban i alla sin glans =)












Filmerna vi såg;

The Last House On The Left
The Uninvited






Väldigt brutal men sevärd rysare/thriller








Hyfsat läksig skräckis med oväntat slut

Efter flera timmars försök att kompiera över DVD;n till datorn och att sedan inportera den i Windows Movie Maker så ger jag upp för idag. Det gåååår inte.... *suck*

Jag får försöka i morgon igen och lägger därför ut lite bilder på lilla Vilma. Har valt ut ett par olika miner som vi lyckades fånga upp. =) Enyoy!





En liten dam med armen rakt upp bredvid ansiktet.
Till vänster ser ni moderkakan som hon lutar sin kind mot.










Ett litet leende kanske? I alla fall så öppnar hon och stänger
munnen







Tänkaren.....








Nuu är det ialla fall ett leende, eller vad säger ni?














Oj oj oj, vad fort humöret kan skifta. Hur ledsen får man se uut??
Alldeles bedrövad =(











Om ni tittar noga på bilden nedan så ser ni en liten grön pil.

Den gröna pilen pekar på...hrm.. ja det som konstaterar att
det är en liten tös som ligger och ruvar.
4 vita sträck utger "the vagina" eller murvan som man kan kalla det !=)

Då har vi vi varit på ultraljudet, och det var en helt fantastisk upplevelse =)
Synd bara att tiden gick så fort, hade velat ligga där längre och tittat på mitt barn.

Nu är det iaf fastställt att det är en liten LILLASYsTER, men jädrans vad hon kämpade för att inte visa det, haha. Det tog nästan en halvtimme innan hon förmådde att sära på benen! Pryd liten typ =)

Det blev jätte fina bilder på hur hon ser ut, och det fanns mycket likheter med Victor som nyfödd, speciellt näsan och munnen. Man fick se sparkar, hon vinkade, öppnade och stängde munnen och ibland så kikade hon på oss med halvöppna ögon.

Jag håller på att fixa ihop en liten film så att ni skall få se, men det tar ett par timmar då jag måste tanka ner ett program för att kunna kopiera över DVD;n till datorn, så ni får ge er till tåls! =)

Lägger in ett par på undersökningen så länge !


Ses snart =>)











På rygg i det fina Ultraljudstummet.

Förväntansfull mamma med klet på magen !




Nu kör vi !

Även i den svartaste natten, lyser du där. Ger oss vägledning och styrka i mörkret...

Vår starkaste stjärna du är, oss alla du bär
på vingar som aldrig viker...

Upptäckte någonting ganska otroligt idag, och jag är förvånad att tanken inte slagit mig tidigare.

Bebisens beräknade födelsedag är den 22 Januari, och gissa vilken det är?

Jo, VICTORS NAMNSDAG!!!!!!


Vad är oddsen för att jag skulle bli beräknad till just det datumet ? Lite läskigt är det ju... Nu får vi bara vänta och se om syster eller bror kommer på dagen =)

                                
                                          Ansiktet på ett barn som inte längre orkade....

                                 







Det här med meningen om livet och allt strunt som man går och funderar på dagligen, börjar rinna mig ur händerna.
Hur mycket jag än har funderat, vänt på saker och verkligen försökt att se det här med barncancer från olika perspektiv, så finner jag ingen mening.
Jag kan finna mening i en massa andra olika saker, om man dör i ålder, olyckor, tar självmord etc, men just meningen med barncancer... Det gör mig obegripligt frustrerad.
Jag vill ju förstå, hitta en MENING!

Och själva cancer klumpen i sig, den är ju helt vanvettigt meningslös.
Att orsaka så mycket plåga och smärta och verkligen göra allt i sin makt att för att ta kål på människan den invarderat, för att ändå sedan dö när kroppen gör det.

Det äckligaste med cancer, tycker jag är att det nästan är som en levande parasit och jag hittar ingen bättre jämförelse än tex fästingen.
Men fästingen, den gör ju ändå sitt, ramlar av för att sedan leva vidare. Men cancern... den lever ENDAST för att förgöra och bryta ner tills den också orsakar sin egen död...


Vi har pratat med läkarna som hade hand om Victor, lite om klumpen i magen, varför den inte gick att upptäcka i slutet osv.
Jag var tvungen att ställa frågan om hur länge de trodde att tumören fortsatte "livnära" sig på Victor efter att han dog.
Läkaren svarade att ungefär två till tre dygn efter att kroppen dött, så dör även tumören av näringsbrist.

FY FAAAN!! säger jag bara. Att den där äckliga vidriga knölen, levde kvar i lilla Victors kropp när han under så lång tid tagit ALLT liv han bara kunnat. Kunde inte det räcka???
Var den tvungen att så desperat krama ur varenda droppe av det som fanns kvar i honom!!??

Jag önskar nästan att cancer var en person, så att jag hade någon att slå ihjäl, hoppa på, tortera och ställa till svars... men det går ju inte... för det finns ju ingen mening.

Varför tvingas ett barn utöva en sådan rasande och plågsam kamp mot någonting som ändå är förutbestämt att de skall förlora?
Jag har så mycket hat och vrede som jag vill rikta någonstans... så mycket sorg och ilska...
Men hur kan man hata någonting som inte går att ta på? På ett gäng celler som bildats helt av slumpens obegripliga plan. 
Det går ju inte...

Så vi fortsätter att kämpa... Kämpa för att forskningen skall gå vidare och för att de en dag skall lära sig hur man förgör den här osynliga fienden utan mening eller mål.
För hur går du annars vidare`?

Det finns inga ord att säga, bara sorg att känna...


I går gick en liten kille vid namn Elton bort i samma förbannade sjukdom som vår prins.
2 år och 3 månader gammal, en kämpe som inte mera finns

LÅt oss aldrig glömma vad de än gång var
Hur tappert och innerligt de kämpade mot cancern, för att hos oss få stanna kvar









Mamma!, gråt dina tårar, det är okej
Pappa! sparka, skrik du också, jag fattas ju dig

NI måste försöka tänka på plågan jag inte längre har
och alltid försöka minnas att jag hos er fortfarande finns kvar

Inga mera slangar, ingen lång vass nål
Inga starka medeciner, nu läker mina sår
Min kropp är fri och jag känner mig stark,
med ett stolt leende lättar mina fötter från denna kalla mark...

Dit jag skall, dit längtar jag redan nu
och där möts vi igen så småningom, jag och du
Ni har så länge suttit vid min sida och vakat över mig
Nu är det min tur, mitt skydd jag nu ger tillbaka till dig...

Om ni känner en smekning, en lätt liten bris på er kind
Det är jag då mamma; jag är med i varje vind! =)
Nu kan jag skratta, busa och springa fritt med änglar små
Men glöm inte, jag tittar till er då och då...

Mitt hjärta det slog för er, jag så länge höll mig kvar
Nu måste era hjärtan fortsätta kämpa, ni fortfarande varandra har
Jag vill titta ner och se min kära familj, se att ni minns mig med leenden och skratt
Mamma, pappa, bror ni är min kära skatt...

Så mamma!, gråt dina tårar, det är okej
Pappa! sparka, skrik du också, jag fattas ju dig
Minns ej min sjukdom, minns mig som jag var
I era varma hjärtan, jag för alltid stannar kvar...



Till minne av Elton
24/10 2009



Victor! Ta hand om varandra nu =)
Puss

"Katrin Zytomierska planerar vara en hård mamma: Jag blir nog den som slår barnen"



Enligt Aftonbladets artikel så är Katrin Zytomierska gravid med sitt första barn.
Hon påstår sig inte alls vara glad över nyheten då hon skyr tanken på att vara gravid och inte ens gillar barn.

Nu är ju frågan hur seriöst man skall ta fröken Katrin då hon är känd för att uttala sig vädigt omoget, klantigt och korkat.
Hon har bestämt sig för att skriva en dagbok på bloggen om sin graviditet, och jag gissar på att den kommer att fyllas med alla möjliga kommentarer och uttalanden om hur svullen, värdelös och äcklig man känner sig som gravid.


Hoppas bara att unga tjejer eller gravida inte tar henne på alltför stort allvar och blir avskräckta från att själva skaffa barn, för tro mig, alla mår inte piss och förvandlas till outhärdliga, illaluktande, uppsvullna freaks.

Nej, för det mesta så handlar det om att förändras som person, både på utsidan och insidan. Du förvandlas till en mamma, och med det medföljer också ett visst offrande, en viss smärta och självklart en förändrad livsstil.
Och skall man nu ha barn, så är graviditeten ett utmärkt tillfälle att öva sin nya osjälviska sida på.

För Katrin, du kommer dock att dras med detta lilla skrikande knyte en bra tid framöver ! =)


Så GRATTIS till din nya kaosartade, trötta uppochner vända mammatillvaro, med hängpattar, fettomage, kräkningar, gropigalår, elefantröv och svintohår!!


Jag är säker på att du kommer att bli en super mamma!! =)














Läs nedanstående artikel. Seriöst, måste man ta ALLT på blodigt allvar???

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article6010577.ab

Här står vi nu, ett halvår har gått
Sommaren har blivit till höst
Ett halvår har gått, tårar har fällts
För oss finns det ingen tröst...



Långt ner under oss, där ligger din kropp
under blöta löv och lerig jord
Vår son är borta, du tog med dig allt hopp
kvar blev vi, oförstående, ensamma och utan ord...




Med ett litet syskon vi hit skall fara
berätta historier om Labans land
Där prins Victor bor med änglaskara
och vakar över oss med varsam hand




Låt den starkaste stjärnan lysa klart
över hav, natt och sten
Förvandla det mörkaste till något underbart
hela oss med ditt starka sken...










Foto; Andreas Bardell







http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article5990608.ab#

Ville bara Välkommna alla nya läsare till bloggen.




Såg att statistiken hade stegrat, vilket är superkul=)
Hoppas att ni kommer att fortsätta följa mig och min familjs kamp i livet och med det nya barnet.







Gå gärna in och beställ en kalender eller köp min bok och bidra på så sätt till Barncancerfonden =)


Tack för alla fina kommentarer och allt stöd!

Lite svullen i bihålorna kanske ???

Tack till en anonym läsare som skickade de här två underbart fina halsbanden som kom med posten idag.
Stjärnan som satts ihop med hans namn, väldigt smakfullt och vackert !

Blir lika glad varje gång det kommer en tanke lr gåva, det visar hur många ni är där ute som finns med oss i tankarna.

Så tack igen till dig som skickade gåvan =)




Till Peter










Till Mig