Victors stora dag, som aldrig kom
DATUM: 2009-10-18 TID: 22:30:58Victor hade som så många barn, vissa favorit saker som upptog hans intresse mer än andra.
I hans fall var det sjukhusets Helikopter.
Han älskade att titta på när den startade och landade från plattformen uppe på sjukhustaket.
Han kunde ligga lungt och djupt sovandes i sin säng sent på kvällarna, då helikoptern plöttsligt kommer flygandes förbi utanför, följt av det välbekanta ljudet av roterande propellerblad. * Flaf flaf flaf flaf *
På mindre än två sekunder så kastade sig den lilla sovande kroppen sig upp i sittande läge, och hans ögon spärrades upp!
- Däär!, Deen deen!! ropade han upphettsat och pekade ivrigt med sitt lilla knubbiga finger mot fönster rutan.
- Koppe!!
Att han var fullt kopplad med 20 olika sladdar till sin pump, det fattade ju inte han. Inte heller att klockan var sent på natten och att han faktiskt skulle sova nu.
Nej, på något sätt så var den där lilla stunden då han fick trycka näsan mot rutan och följa helikopterns resa mot skyn magiskt för honom. Han tröttnade aldrig, hur dålig han än var.
Den 28 April så hade Min Stora Dag ordnat så att Victor skulle få åka till Barkarby Flygfält, för att få se en *Koppe* på nära håll, och om han var frisk nog, kanske åka en kort tur.
Vi såg så fram emot den dagen, då vi visste hur glad hans skulle bli.
Tyvärr så vet ni ju alla så här i efterhand att det datumet aldrig kom för Victor. Han gick bort 14 dagar tidigare och hans lilla dröm fick aldrig bli verklighet...
Moster Josse köpte en leksakshelikopter till Victor på Påskhelgen som plåster på såren. Den lilla leksaken blev det närmsta han fick komma sin Stora Dag, och jag glömmer aldrig lyckan i hans trötta ögon när han öppnade paketet och såg presenten.
Därför är det en speciell känsla varje gång vi hör det välbekanta ljudet i skyn och blickar upp mot molnen. Kanske sitter han där inne brevid piloten och skrattar, vinkandes ner till oss... =)
Vår lille ängla pillot =)
Ligger vaken i min säng mitt i natten och drömmer om dej
Jag har kännt att mina drömmar sviker mej
Fyger ensam i mitt rum bara längtar och tänker på dej
och jag vet vad jag vill, jag vill upp tilll himlen en gång till
I en rosa helikopter ska jag flyga hem till dej
I en rosa helikopter ja då flyger jag till dej varje dag
I en rosa helikopter hela vägen hem till dej
I en rosa helikopter ja då flyger jag genom stjärnorna till dig...
Peaches - Rosa Helicopter
Lördag
DATUM: 2009-10-17 TID: 19:47:48Feber, hosta och slem, det perfekta receptet på en Lördags kväll!
Jag skulle igentligen ha träffat Marie Schölling i sthlm idag, kvinnan som står bakom kalendern Busungar 2010, men fick ställa in.
Jag hade aldrig orkat strosat omkring i stan och suttit som en sjukling och hostat henne i ansiktet... Nej, jag är jätte besviken, det hade varit så trevligt att träffas men vad skall man göra?
Eftersom jag inte har något intressant eller roligt att skriva i kväll så tänkte jag lägga in ett litet gulligt klipp på en ett årig flicka som har väldigt mycket att berätta för sina två föräldrar.
UR GULLIG video som definitivt får er att dra på smail groparna =)
Idol och mys
DATUM: 2009-10-16 TID: 19:51:25Usch, det suger att vara dålig. Är så trött också så man känner sig som en 90 åring.
I kväll blir det Idol, hamburgare, pommesfrittes och mys med barnen, om jag orkar hålla mig vaken det vill säga. Det kanske är bättre att lägga mig tidigt och må bättre i morgon.
Victor älskade pommes och det var nästan det ända som vi fick i honom när allt annat kräktes upp. Pommes och barnsondnäring "Mums".
Saltet var viktigt så det passade ju bra att han gillade det, annars är jag inte ett jätte Big fan över att mata småttingar med fettpinnar.
Hoppas att Idolerna sjunger bra i kväll så att man slipper bli sjuk i öronen också =)
Vi får se...
Hörs senare !
I kväll blir det Idol, hamburgare, pommesfrittes och mys med barnen, om jag orkar hålla mig vaken det vill säga. Det kanske är bättre att lägga mig tidigt och må bättre i morgon.
Victor älskade pommes och det var nästan det ända som vi fick i honom när allt annat kräktes upp. Pommes och barnsondnäring "Mums".
Saltet var viktigt så det passade ju bra att han gillade det, annars är jag inte ett jätte Big fan över att mata småttingar med fettpinnar.
Hoppas att Idolerna sjunger bra i kväll så att man slipper bli sjuk i öronen också =)
Vi får se...
Hörs senare !
Krasslig
DATUM: 2009-10-16 TID: 10:11:55Usch, idag känner jag mig jätte krasslig.
Jag har ont i halsen, är seg i hela kroppen och jag tror att jag börjar få feber.
Jag skall åka och hämta ungarna från skolan halv ett, och sedan är det nog dags att lägga mig på soffan.
Det skulle vara så typiskt att bli sjuk nu till helgen och allt, men det kan inte hjälpas. Nej, nu skall jag gå och ta två alvedon och dra täcket över huvudet så får vi se om det hjälper.
Hörs senare...
Jag har ont i halsen, är seg i hela kroppen och jag tror att jag börjar få feber.
Jag skall åka och hämta ungarna från skolan halv ett, och sedan är det nog dags att lägga mig på soffan.
Det skulle vara så typiskt att bli sjuk nu till helgen och allt, men det kan inte hjälpas. Nej, nu skall jag gå och ta två alvedon och dra täcket över huvudet så får vi se om det hjälper.
Hörs senare...
Birro och Aftonbladet
DATUM: 2009-10-15 TID: 20:51:08Såg det fina inlägget som Marcus Birro skrivit om artikeln.
Orden var väldigt starka och fina och speciellt stycket;
Jag hoppas Dante och Liten och alla andra änglabarn tar väl hand om fina Victor. Gå fram och krama honom när han står där och sparkar nervöst på sitt ljuva lilla moln.
För det är ju ändå det som man hoppas på, att alla barn möts däruppe och tar hand om varandra. Att ingen skall stå utan kompisar eller känna sig ensam.
http://blogg.passagen.se/marcusbirro/
Det har varit mycket sorg, smärta och tråkigheter runt omkring Victor i senaste artiklarna, och även om det varit viktiga saker som måste tas upp så har det kännts tungt att läsa och prata om.
Men inom de närmsta dagarna så kommer en liten gladare story i Aftonbladet som handlar om tiden efter, hur vi gått vidare, Victors syskon och lite annat mer positivt. Den blir skriven av vår favort reporter Kerstin Nilsson som alltid gör ett underbart jobb =)
Så missa inte det!!
Tack för alla fina kommentarer!
Lägger in en bild som visar den Victor som vi vill minnas, Julen 2008 innan högdos och smärta. 1 år och 3 månader gammal, omedveten om sitt tragiska öde.
Älskar dig gubben!!!!!
Orden var väldigt starka och fina och speciellt stycket;
Jag hoppas Dante och Liten och alla andra änglabarn tar väl hand om fina Victor. Gå fram och krama honom när han står där och sparkar nervöst på sitt ljuva lilla moln.
För det är ju ändå det som man hoppas på, att alla barn möts däruppe och tar hand om varandra. Att ingen skall stå utan kompisar eller känna sig ensam.
http://blogg.passagen.se/marcusbirro/
Det har varit mycket sorg, smärta och tråkigheter runt omkring Victor i senaste artiklarna, och även om det varit viktiga saker som måste tas upp så har det kännts tungt att läsa och prata om.
Men inom de närmsta dagarna så kommer en liten gladare story i Aftonbladet som handlar om tiden efter, hur vi gått vidare, Victors syskon och lite annat mer positivt. Den blir skriven av vår favort reporter Kerstin Nilsson som alltid gör ett underbart jobb =)
Så missa inte det!!
Tack för alla fina kommentarer!
Lägger in en bild som visar den Victor som vi vill minnas, Julen 2008 innan högdos och smärta. 1 år och 3 månader gammal, omedveten om sitt tragiska öde.
Älskar dig gubben!!!!!
P4
DATUM: 2009-10-14 TID: 19:19:54För er som inte hade möjlighet att lyssna på radiointervjun idag så klicka på länken nedan.
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=2000110&BroadcastDate=&IsBlock=
Läs mer om fallet i P4 angående hemsjukvården
http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=2151&artikel=3167328
Jag måste väl medge att det gick sådär... Tyckte att det lät hattigt och tradigt, men det viktiga kom ändå fram.
ALLA barn skall ha rätt till Hemsjukvård och vi ger inte upp kampen !!
Onödigt lidande...
DATUM: 2009-10-14 TID: 19:06:09Läkarna mer försiktiga efter dråpmisstanke på barnsjukhus
Varför skall ett barn liv sluta i smärta? Är inte en liten människa som kämpat så tappert under så lång tid, värd lite ro när det är dags att lämna livet.
Är det verkligen rättvist för två föräldrar att tvingas se på när deras barn kvider av det onda och kippar efter luft, hjälplösa och panikslagna över vad som sker.
Hur kan man nekas smärtlindring när det handlar om minuter, inte veckor. När döden står och väntar, vakandes, iaktagande med utsträckt hand.
Är det här allt vi har att erbjuda våra döende barn i dagens samhälle? Ett ovärdigt, fruktansvärt lidande som inte upphör att slita och riva tills dess att hjärtat slutar slå?
Artikeln i tidningen idag tog upp en väldigt viktig sak som tåls att tänka på. Visste anmälarna till läkaren om vad deras handlingar hade för konsekvenser, även för andra människor?
Visste de att ett litet barn fick lida för deras soningar?
Är det inte dags att tänka ett steg längre och med en mer medmänsklig synvinkel, och vad har våra beslut och ageranden för påverkan för andra i framtiden?
Det blev vår pojke som den 14;e April fick sona för någon annans så kallade brott, och jag är säker på att han inte är den sista.
Detta måste sluta!
Läs artiklarna här; http://www.expressen.se/Nyheter/1.1741952/lakarna-mer-forsiktiga-efter-drapmisstanke-pa-barnsjukhus
http://www.expressen.se/Nyheter/1.1741951/victor-hade-ont-till-sista-andetaget
Varför skall ett barn liv sluta i smärta? Är inte en liten människa som kämpat så tappert under så lång tid, värd lite ro när det är dags att lämna livet.
Är det verkligen rättvist för två föräldrar att tvingas se på när deras barn kvider av det onda och kippar efter luft, hjälplösa och panikslagna över vad som sker.
Hur kan man nekas smärtlindring när det handlar om minuter, inte veckor. När döden står och väntar, vakandes, iaktagande med utsträckt hand.
Är det här allt vi har att erbjuda våra döende barn i dagens samhälle? Ett ovärdigt, fruktansvärt lidande som inte upphör att slita och riva tills dess att hjärtat slutar slå?
Artikeln i tidningen idag tog upp en väldigt viktig sak som tåls att tänka på. Visste anmälarna till läkaren om vad deras handlingar hade för konsekvenser, även för andra människor?
Visste de att ett litet barn fick lida för deras soningar?
Är det inte dags att tänka ett steg längre och med en mer medmänsklig synvinkel, och vad har våra beslut och ageranden för påverkan för andra i framtiden?
Det blev vår pojke som den 14;e April fick sona för någon annans så kallade brott, och jag är säker på att han inte är den sista.
Detta måste sluta!
Läs artiklarna här; http://www.expressen.se/Nyheter/1.1741952/lakarna-mer-forsiktiga-efter-drapmisstanke-pa-barnsjukhus
http://www.expressen.se/Nyheter/1.1741951/victor-hade-ont-till-sista-andetaget
Den 14:e
DATUM: 2009-10-14 TID: 12:52:10Lilla Victor...
Hur tiden upphör att existera när man är drabbad av sorg är något jag fått bekanta mig med den senaste tiden.
De senaste sex månaderna har på något mystiskt sätt bara försvunnit, och vad som definerar tid och rum är en fråga.
Har min hjärna automatiskt sållat bort de svåra stunder som jag tampats med, har den raderat min förmåga att bedömma avstånd och tid?
Allt jag kan minnas är som när man vaknar på morgonen och försöker att minnas en dröm. Allt jag ser är små fragment av olika episoder och stunder, inte hela dagar eller veckor.
Vissa perioder är helt svarta och det står klart för mig hur dåligt jag igentligen mått och i vilken djup kris jag befinner mig.
Jag talar om mig, inte om oss, då jag inte vill skriva för hur Peter känner.
Jag är ändå lycklig över att tiden fortsätter att passera, fast än jag inte är riktigt med på tåget, för datumet då det nya barnet skall komma närmar sig för varje dag.
Jag kan med största ärlighet säga att jag ser fram emot att bli mamma igen, det känns på något sätt självklart eftersom att det är det som har definerat mig som person de senaste två åren.
Trots 6 månader i mörker så har jag aldrig haft klarare minnen av vår prins, och hans leende och kloka ögon möter mig varje gång jag sluter ögonen.
Smärtan minskar inte för varje dag, men saknaden ökar och det vävs ihop till en bekant och följsam väv som man klär sig i varje morgon.
Du bär helt enkelt på hatet, sorgen, minnena, kärleken och bilderna av ett liv som varit, men som inte längre existerar.
Idag vill jag ägna alla mina tankar till Victor och till den person som han faktiskt var och på något sätt ändå hoppas att han ser att vi saknar och älskar honom ända ut i fingerspetsarna.
Vi kommer ALDRIG att glömma, det skulle vara en omöjlighet, så låt oss istället minnas.
Minnas den vackraste, starkaste, modigaste och bästa av alla de prinsar, han som fanns hos oss under så kort men intensiv tid och som lämnade ett stort avtryck i alla våra hjärtan.
Vår Victor...
Hur tiden upphör att existera när man är drabbad av sorg är något jag fått bekanta mig med den senaste tiden.
De senaste sex månaderna har på något mystiskt sätt bara försvunnit, och vad som definerar tid och rum är en fråga.
Har min hjärna automatiskt sållat bort de svåra stunder som jag tampats med, har den raderat min förmåga att bedömma avstånd och tid?
Allt jag kan minnas är som när man vaknar på morgonen och försöker att minnas en dröm. Allt jag ser är små fragment av olika episoder och stunder, inte hela dagar eller veckor.
Vissa perioder är helt svarta och det står klart för mig hur dåligt jag igentligen mått och i vilken djup kris jag befinner mig.
Jag talar om mig, inte om oss, då jag inte vill skriva för hur Peter känner.
Jag är ändå lycklig över att tiden fortsätter att passera, fast än jag inte är riktigt med på tåget, för datumet då det nya barnet skall komma närmar sig för varje dag.
Jag kan med största ärlighet säga att jag ser fram emot att bli mamma igen, det känns på något sätt självklart eftersom att det är det som har definerat mig som person de senaste två åren.
Trots 6 månader i mörker så har jag aldrig haft klarare minnen av vår prins, och hans leende och kloka ögon möter mig varje gång jag sluter ögonen.
Smärtan minskar inte för varje dag, men saknaden ökar och det vävs ihop till en bekant och följsam väv som man klär sig i varje morgon.
Du bär helt enkelt på hatet, sorgen, minnena, kärleken och bilderna av ett liv som varit, men som inte längre existerar.
Idag vill jag ägna alla mina tankar till Victor och till den person som han faktiskt var och på något sätt ändå hoppas att han ser att vi saknar och älskar honom ända ut i fingerspetsarna.
Vi kommer ALDRIG att glömma, det skulle vara en omöjlighet, så låt oss istället minnas.
Minnas den vackraste, starkaste, modigaste och bästa av alla de prinsar, han som fanns hos oss under så kort men intensiv tid och som lämnade ett stort avtryck i alla våra hjärtan.
Vår Victor...
P4 Extra med Lotta Bromè
DATUM: 2009-10-13 TID: 21:49:23Inslaget blir kl 14.20, så slå på er radio och lyssna vad som egentligen hände med Hemsjukvården i Sverige.
Blev det någon ändring eller skyller man fortfarande på varandra?
Vart och på vem ligger ansvaret?
Expressen och P4
DATUM: 2009-10-13 TID: 20:32:10Idag har det hänt mycket saker.
Expressen ringde på förmiddagen och undrade om de fick skriva en artikel om Victor, kalendrarna och om hur vi mår så här efter allt som hänt.
Det är samma tjej som vann journalistpriset åt barncancerfonden förra året och hon brinner verkligen för det här ämnet.
Jag hinner knappt fundera utan svarar snabbt "Ja!"
En timme efter samtalet så anländer en reporter med fotograf hem till oss och intervjun börjar.
Vi berättar om allt ifrån hur sjukdomen började till hur vi mår idag.
Vi fick väldigt bra kontakt med reportern som skall skriva texten, det var en väldigt varm och omtänksam människa, så det här känns bra. =)
Förhoppningsvis så kommer artikeln att publiceras i Expressen redan i morgon, så glöm inte bort att köpa tidningen och säg vad ni tycker!
Bara 15 min efter att Expressen hade åkt så ringer min telefon. Det är en producent på P4 som vill att vi skall medverka i Lotta Bromèrs program redan i morgon och prata om barncancer, hur allt har gått sedan förra inslaget, lite om hemsjukvården, det nya barnet osv.
Herre Gud, allt på en gång, tänker jag och måste genast ringa upp Expressen och kolla så att det är OK med dem att gå ut i media via radio innan de publicerat deras artikel, men nu kommer ju båda reportagen ut samtidigt, så det var OK.
Jag måste ringa och avboka mitt psykologsamtal som jag har på förmiddagen bara, annars kommer jag aldrig hinna till studion i tid.
Jag blir jätte vervös också, att sitta i radio, kanske i direktsändning är ju jätte stort! Hjälp!
Men det är ju för en god saks skull, så vi får tänka så...=)
Vi hörs senare!
Kram kram
Expressen ringde på förmiddagen och undrade om de fick skriva en artikel om Victor, kalendrarna och om hur vi mår så här efter allt som hänt.
Det är samma tjej som vann journalistpriset åt barncancerfonden förra året och hon brinner verkligen för det här ämnet.
Jag hinner knappt fundera utan svarar snabbt "Ja!"
En timme efter samtalet så anländer en reporter med fotograf hem till oss och intervjun börjar.
Vi berättar om allt ifrån hur sjukdomen började till hur vi mår idag.
Vi fick väldigt bra kontakt med reportern som skall skriva texten, det var en väldigt varm och omtänksam människa, så det här känns bra. =)
Förhoppningsvis så kommer artikeln att publiceras i Expressen redan i morgon, så glöm inte bort att köpa tidningen och säg vad ni tycker!
Bara 15 min efter att Expressen hade åkt så ringer min telefon. Det är en producent på P4 som vill att vi skall medverka i Lotta Bromèrs program redan i morgon och prata om barncancer, hur allt har gått sedan förra inslaget, lite om hemsjukvården, det nya barnet osv.
Herre Gud, allt på en gång, tänker jag och måste genast ringa upp Expressen och kolla så att det är OK med dem att gå ut i media via radio innan de publicerat deras artikel, men nu kommer ju båda reportagen ut samtidigt, så det var OK.
Jag måste ringa och avboka mitt psykologsamtal som jag har på förmiddagen bara, annars kommer jag aldrig hinna till studion i tid.
Jag blir jätte vervös också, att sitta i radio, kanske i direktsändning är ju jätte stort! Hjälp!
Men det är ju för en god saks skull, så vi får tänka så...=)
Vi hörs senare!
Kram kram
Insamlingarna 2008
DATUM: 2009-10-13 TID: 12:09:17Ordet Barncancer har fått en helt annan mening för vår familj än vad det betydde innan.
Ordet känns väldigt nära, personligt och får mig att rycka till varje gång jag ser det.
Reklamerna som Barncancerfonden har på TV, där man ser de små bebisarna som sitter i sina matstolar är värst då barnen verkligen är i Victors ålder då han blev sjuk.
Men visst är det bra att de finns och jag tror artt det verkligen får människor att haja till och tänka.
Förra året så var det mycket pengar som samlades in till Barncancerfonden, men tyvärr inte lika mycket som året tidigare. Vad alla som bidrar måste veta är att det inte bara är forskningen som man hjälper till att hålla vid liv utan så mycket annat.
Nedan följer några exempel på vad pengarna som samladesin under 2008 gick till.
- Barncancerfonden bidrog med 111 mkr till forskningen.
- Tio nya forskartjänster beviljades.
- Inom ramen för forskningsnätverket NBCNS lades grunden till en biobank, två forskarmöten med cirka 80 deltagare ägde rum, en webbplats skapades och en rehabiliteringsgrupp inrättades.
- Ett nytt behandlingsschema för leukemi lanserades och togs i bruk under 2008, tack vare systematiska register, biobanker, nationellt och internationellt erfarenhetsutbyte samt idog forskning som Barncancerfonden finansierat.
- Sex vistelser på temat barncancer anordnades på kompetenscentret Ågrenska utanför Göteborg och över hundra drabbade familjer fick avkoppling från vardagen på Almers Hus i Varberg.
- Barncancerfonden arrangerade och finansierade utbildning i barnonkologi för sjuksköterskor.
- Beslutade om fortsatt finansiering på lång sikt av de tolv konsultsjuksköterskorna.
Som ni ser så går pengarna till mycket viktiga saker, även utanför forskningen. Vistelserna på Ågrenska och Almershus är tex, en otroligt viktig del i rehabiliteringen för de drabbade familjerna och det behövs nya leksaker till avdelningar osv.
Så ni som kanske funderar på att skänka eller bidra på något sätt, tveka inte! Det är era barn och kommande generationer som får ta del av det förhoppningsvis stora framsteg och förbättringar som kommer att ske =)
Varje människa kan göra något, så låt oss göra det tillsammans!
Vacker tavla
DATUM: 2009-10-12 TID: 12:31:44Vi fick den här underbart fina gåvan på posten idag.
Det är en läsare, Isabelle (Meli), som suttit och knåpat ihop, med mycket tid, möda och tanke, ett underbart fint collage porträtt av vår lilla prins.
Jag fick genast tårar i ögonen när jag öppnade det vadderade kuvertet och nu har den den ärofyllda platsen på hans byrå, där vi varje dag tänder ljusen till hans minne.
Bara alla små detaljer som pryder collaget säger allt. =)
Tack så hjärtligt från både mig Peter och Victor! Puss
'
Tänd ett ljus och låt det brinna.
Låt aldrig hoppet försvinna, det är mörkt nu...
Men det blir ljusare igen.
Sorg i våra hjärtan...
DATUM: 2009-10-11 TID: 15:04:20Usch, idag är en sorgens dag....
Jag fick precis reda på att en mycket nära person till mig har fått missfall.
Vi hade sett fram emot att få barn ungefär samtidigt och hon var så glad... Nu känns allt bara tungt och jobbigt igen.
Jag tänker mycket på hur lätt det är att förlora någon eller att tvingas släppa taget om en dröm. Hur framtiden genast ter sig annorlunda mot vad den några timmar tidigare utvisade. Hur stor lycka inom ett par sekunder kan förvandlas till stor sorg och tomhet.
Jag går nästan och väntar, varje dag med oron i magen att något skall hända även det här barnet.
Som om någon där uppe inte vill att man skall vara lycklig.
Jag vaknade i morse med en stor klump i hjärtat, och jag kände en sådan enorm saknad efter Victor. Vissa dagar är bättre än andra, men idag var det en sådan dag.
Jag och Peter låg länge sida vid sida i sängen och tittade på gamla sparade videoklipp på telefonen. Glada, busiga Victor... Så fin och levande där på skärmen, så saknad och långt borta i verkligheten.
Sorgen har legat i luften hela dagen, som ett tjockt kvävande täcke och jag trodde att det handlade om det vanliga känslorna som gav sig till känna, men nu vet jag vad det gällde.
Samtalet kom några timmar senare...
Man fick sig verkligen en påminnelse att vem som hellst kan bli drabbad, det spelar ingen roll vad du gör.
Inför döden är vi alla lika och på samma obarmhärtiga sett så hämtar han sina offer, oavsett hur du skriker och kämpar emot.
Idag tänder vi ett ljus för det lilla liv som inte fick fortsätta leva, och som jag hoppas får det bra dit den nya resan bär...
Jag fick precis reda på att en mycket nära person till mig har fått missfall.
Vi hade sett fram emot att få barn ungefär samtidigt och hon var så glad... Nu känns allt bara tungt och jobbigt igen.
Jag tänker mycket på hur lätt det är att förlora någon eller att tvingas släppa taget om en dröm. Hur framtiden genast ter sig annorlunda mot vad den några timmar tidigare utvisade. Hur stor lycka inom ett par sekunder kan förvandlas till stor sorg och tomhet.
Jag går nästan och väntar, varje dag med oron i magen att något skall hända även det här barnet.
Som om någon där uppe inte vill att man skall vara lycklig.
Jag vaknade i morse med en stor klump i hjärtat, och jag kände en sådan enorm saknad efter Victor. Vissa dagar är bättre än andra, men idag var det en sådan dag.
Jag och Peter låg länge sida vid sida i sängen och tittade på gamla sparade videoklipp på telefonen. Glada, busiga Victor... Så fin och levande där på skärmen, så saknad och långt borta i verkligheten.
Sorgen har legat i luften hela dagen, som ett tjockt kvävande täcke och jag trodde att det handlade om det vanliga känslorna som gav sig till känna, men nu vet jag vad det gällde.
Samtalet kom några timmar senare...
Man fick sig verkligen en påminnelse att vem som hellst kan bli drabbad, det spelar ingen roll vad du gör.
Inför döden är vi alla lika och på samma obarmhärtiga sett så hämtar han sina offer, oavsett hur du skriker och kämpar emot.
Idag tänder vi ett ljus för det lilla liv som inte fick fortsätta leva, och som jag hoppas får det bra dit den nya resan bär...
Nu förstår jag...
DATUM: 2009-10-11 TID: 14:47:41Jag var ju ganska snabb att skriva ner i inlägget i går morse, vad jag hade upplevt och hört hos mediet i fredags, men efteråt så lyssnade jag och min syster igenom bandet som vi fick inspelat under sessionen.
Jag ångrar att jag inte lyssnade igenom bandet innan jag skrev vad jag hade upplevt. Det var så många saker som blev klarare och som jag förstod bättre nu efteråt, och många saker hade jag till och med glömt bort att hon pratade om.
Jag är mycket mer övertygad om att hon verkligen fick kontakt nu, än vad jag var innan.
Det är oerhört viktigt att man verkligen lyssnar på samtalet igen, så att man inte glömmer bort allt som sades. Jag uppfattade allt helt annorlunda då än vad jag gjorde nu.
Som en person skrev i kommentarerna, så var man så inställd på att ALLt skulle stämma, att man nästan stirrade sig blind på det och missade eventuella ledtrådar och tecken.
Jag är glad att jag har bandet och att det spelades in, för allt klarnade verkligen efteråt och jag förstod vad hon menade.
Om man inte alltid har så bråttom med att förstå, så kanske man skulle se verkligheten klarare.
Jag ångrar att jag inte lyssnade igenom bandet innan jag skrev vad jag hade upplevt. Det var så många saker som blev klarare och som jag förstod bättre nu efteråt, och många saker hade jag till och med glömt bort att hon pratade om.
Jag är mycket mer övertygad om att hon verkligen fick kontakt nu, än vad jag var innan.
Det är oerhört viktigt att man verkligen lyssnar på samtalet igen, så att man inte glömmer bort allt som sades. Jag uppfattade allt helt annorlunda då än vad jag gjorde nu.
Som en person skrev i kommentarerna, så var man så inställd på att ALLt skulle stämma, att man nästan stirrade sig blind på det och missade eventuella ledtrådar och tecken.
Jag är glad att jag har bandet och att det spelades in, för allt klarnade verkligen efteråt och jag förstod vad hon menade.
Om man inte alltid har så bråttom med att förstå, så kanske man skulle se verkligheten klarare.
Medial träff i ovisshetens land...
DATUM: 2009-10-10 TID: 11:13:33I går var en mycket känsloladdad dag för oss.
Vi kom inte hem från Köping förens vid åtta och då var vi helt slut både jag och Peter. Så ni får ursäkta att jag inte skrev något igår kväll, hade helt enkelt ingen ork.
Besöket hos mediet gick både bra och dåligt. Jag och Peter har suttit länge efteråt och försökt sammanfatta händelsen, vrida och vända på saker hon sade och verkligen ta in allt.
I början av samtalet så berättade hon att det fanns fem olika personer runtomkring som ville ta kontakt.
Den som steg fram först var en medelålders man och hon frågade om det var honom som vi ville ha kontakt med.
Vi skakade på huvudet så hon fortsatte leta. Efter några sekunder så öppnade hon ögonen igen och sade att den här mannen inte ville kliva åt sidan, utan att han verkligen ville säga oss något.
-Jag känner ett starkt tryck mot halsen, nästan som en kvävningskänsla. Som att jag inte får någon luft... förstår ni det?
Både jag och Peter instämde att känslan förstod vi ju "Victor hade ju så svårt att andas i slutet och fick konstant syrgas", men att det var helt fel person.
Hon fortsatte beskriva den här mannen, att han var en mycket social och trevlig människa innan han blev sjuk, för det var en svår sjukdom som tog hans liv.
Hon beskrev lite mer om ångest, andningen, att hon fick in någon sorts blodsjukdom.. ja.. nästan som.. cancer!
Förstår ni det ?
Vi nickade båda två, men fattade liksom inte. Det var ju FEL person.
Hon började yra om en ung kille som ville ta kontakt, någon som hade problem i skolan, en person som älskade att gå ut och ta en öl med sina kompisar och även en medelålders kvinna.
Vid det här laget så började nog både jag och Peter tvivla på om mediet verkligen kunde det här med andra sidan. Ingen av personerna stämde ju in i ålder lr beskrivning.
Hon beskrev hela tiden sjukdom, cancer och vita salar. Ångest, rädsla och medeciner, hon kände sig omtöcknad av alla droger som gavs.
Tillslut så fick VI leda henne fram till att det var ett litet barn det handlade om, inte en vuxen, och DÅ helt plöttsligt, så såg hon en liten kille som ville nå fram.
Det tyckte väl vi var lite skumt... eller???
Men det var efter detta som så mycket info stämde mitt i prick.
När hon beskrev den här personen så var det precis som att hon talade om Victor. Hur han var, vad han tyckte om och hur han betedde sig.
Han visade henne hela tiden bilar och var väldigt inne på böcker, som vi ju läste precis hela tiden för honom.
Hon pratade om begravningen och om att det spelades några speciella låtar och hon visste inte vad det var, men det var något med just musiken. (Vi sjöng in låtarna i studio till begravningen)
Hon upprepade också de exakta orden som prästen hade sagt under cermonin, att han var en "stor man i en liten kropp", väldigt vis för sin ålder och lugn och klok.
Hon beskrev honom precis så som vi gör när vi berättar om vår prins, vilken kämpe han var osv.
Hon föll gång på gång tillbaka till att det var någonting med hans mage, att han hela tiden ville visa henne ner dit och att det både smärtade och ömmade till och från.
Hon beskrev hungern i slutet, att han inte kunde få i sig någon mat, fastän han ville äta, och att han ständigt var kopplad till en massa slangar.
Hon talade långsamt om att det var något speciellt med hans gravsten, något ovanligt mönster eller nåt. Vad det var kunde hon inte se.
- Böcker... han visar mig hela tiden tillbaka till sina böcker. Jag ser även mycket färger som omger honom och han vsar mig en massa klossar. Att han bygger med klossar.
Böckerna förstod vi ju, men klossar? Det enda "klossar" vi kunde komma på var hans legosats som han älskade. Den byggde han ofta med...
-Han visar mig siffran sju om och om igen... Betyder det någonting för er?
Vi skakade på huvudet.. sju? Nej, inte direkt.
-Kan det vara ungefär 7 månader som han var sjuk, frågade hon igen.
Vi funderade en stund.
Det var det ju nästan, 8 för att vara exakt, men ändå. Varför skulle Victor visa det, han hade ju ingen tidsuppfattning..
Hon fortsatte beskriva hur han såg suddigt i slutet, men att hur sjuk han än kände sig så var han ändå glad och trygg. Åter igen beskrev hon också färgerna som omgav honom.
Det var någonting med November som han ville visa, men varken jag eller Peter kunde relatera till det.
Hon fortsatte seansen med att tala om att en av oss hade väldigt dåligt samvete över att vi inte var där hela tiden, att det fanns mer vi kunde göra, och det stämmer ju.
Men vilka föräldrar har inte det, känslan av att känna sig otillräckliga menar jag.
Jag kan tyvärr inte minnas allt hon sade, men det här är väl en liten sammanfattning. Allt som allt så var vi ju både nöjda, men lite besvikna över att hon inte kunde få fram att det var ett litet barn från början.
Hon förklarade att det lätt kan bli så, då den äldre mannen så envist ville fram. Att hon då förknippade Victors känslor och bilder med att det var mannen som berättade.
Hon sade att det var första gången hon hade fått kontakt med ett sånt litet barn, och att hon hade lärt sig en läxa. Att det inte alltdi är självklart att det alltid är de vuxna som vill nå fram, utan att även se till de små själarna.
Nu så här efterhand så har jag tänkt så mycket på det där med färgerna som hon såg runt omkring hela tiden.
Det är faktiskt inte förens nu som jag har kopplat det till en sak.
Victor spenderade ju sina två sista dagar i avdelningens "Sinnes rum", och som jag skrivit i boken så var det ju hundratals med färger som dansade på väggarna och i taket eftersom att vi hade på de färgade lamporna dygnet runt.
Det skulle ju inte vara konstigt om det var det sista som han mindes väldigt starkt... jag vet inte...
Hon beskrev också en dröm som jag hade haft, och berättade att vi faktiskt hade träffats på riktigt den natten, i mitt undermedvetna, och DET är jag nästan säker på själv. För det har jag trott hela tiden.
Fan, jag är inte ett dugg klokare nu än innan... Jag vill ju så gärna tro, men är så rädd för att det inte är sant.
Mycket av det hon sade, kan man ju faktiskt lista ut själv att man går igenom vid en sjukdom, men ändå...
det var mycket som prickade rätt också.
Det är så svårt, för man vill så gärna att han tog kontakt med oss, men samtidigt.. jag vet inte.
På samma gång, om det nu verkligen ÄR så att han visade allt det här, vad är jag för mamma att då inte tro och ta åt mig hans tecken? Är han besviken på oss?
Jag har säkert skrivit allt jätte rörigt och inte ens fått med hälften av det hon berättade, så jag kanske får uppdatera senare, men har ni några frågor om hur det var så får ni gärna ställa dem.
Kram kram
Vi kom inte hem från Köping förens vid åtta och då var vi helt slut både jag och Peter. Så ni får ursäkta att jag inte skrev något igår kväll, hade helt enkelt ingen ork.
Besöket hos mediet gick både bra och dåligt. Jag och Peter har suttit länge efteråt och försökt sammanfatta händelsen, vrida och vända på saker hon sade och verkligen ta in allt.
I början av samtalet så berättade hon att det fanns fem olika personer runtomkring som ville ta kontakt.
Den som steg fram först var en medelålders man och hon frågade om det var honom som vi ville ha kontakt med.
Vi skakade på huvudet så hon fortsatte leta. Efter några sekunder så öppnade hon ögonen igen och sade att den här mannen inte ville kliva åt sidan, utan att han verkligen ville säga oss något.
-Jag känner ett starkt tryck mot halsen, nästan som en kvävningskänsla. Som att jag inte får någon luft... förstår ni det?
Både jag och Peter instämde att känslan förstod vi ju "Victor hade ju så svårt att andas i slutet och fick konstant syrgas", men att det var helt fel person.
Hon fortsatte beskriva den här mannen, att han var en mycket social och trevlig människa innan han blev sjuk, för det var en svår sjukdom som tog hans liv.
Hon beskrev lite mer om ångest, andningen, att hon fick in någon sorts blodsjukdom.. ja.. nästan som.. cancer!
Förstår ni det ?
Vi nickade båda två, men fattade liksom inte. Det var ju FEL person.
Hon började yra om en ung kille som ville ta kontakt, någon som hade problem i skolan, en person som älskade att gå ut och ta en öl med sina kompisar och även en medelålders kvinna.
Vid det här laget så började nog både jag och Peter tvivla på om mediet verkligen kunde det här med andra sidan. Ingen av personerna stämde ju in i ålder lr beskrivning.
Hon beskrev hela tiden sjukdom, cancer och vita salar. Ångest, rädsla och medeciner, hon kände sig omtöcknad av alla droger som gavs.
Tillslut så fick VI leda henne fram till att det var ett litet barn det handlade om, inte en vuxen, och DÅ helt plöttsligt, så såg hon en liten kille som ville nå fram.
Det tyckte väl vi var lite skumt... eller???
Men det var efter detta som så mycket info stämde mitt i prick.
När hon beskrev den här personen så var det precis som att hon talade om Victor. Hur han var, vad han tyckte om och hur han betedde sig.
Han visade henne hela tiden bilar och var väldigt inne på böcker, som vi ju läste precis hela tiden för honom.
Hon pratade om begravningen och om att det spelades några speciella låtar och hon visste inte vad det var, men det var något med just musiken. (Vi sjöng in låtarna i studio till begravningen)
Hon upprepade också de exakta orden som prästen hade sagt under cermonin, att han var en "stor man i en liten kropp", väldigt vis för sin ålder och lugn och klok.
Hon beskrev honom precis så som vi gör när vi berättar om vår prins, vilken kämpe han var osv.
Hon föll gång på gång tillbaka till att det var någonting med hans mage, att han hela tiden ville visa henne ner dit och att det både smärtade och ömmade till och från.
Hon beskrev hungern i slutet, att han inte kunde få i sig någon mat, fastän han ville äta, och att han ständigt var kopplad till en massa slangar.
Hon talade långsamt om att det var något speciellt med hans gravsten, något ovanligt mönster eller nåt. Vad det var kunde hon inte se.
- Böcker... han visar mig hela tiden tillbaka till sina böcker. Jag ser även mycket färger som omger honom och han vsar mig en massa klossar. Att han bygger med klossar.
Böckerna förstod vi ju, men klossar? Det enda "klossar" vi kunde komma på var hans legosats som han älskade. Den byggde han ofta med...
-Han visar mig siffran sju om och om igen... Betyder det någonting för er?
Vi skakade på huvudet.. sju? Nej, inte direkt.
-Kan det vara ungefär 7 månader som han var sjuk, frågade hon igen.
Vi funderade en stund.
Det var det ju nästan, 8 för att vara exakt, men ändå. Varför skulle Victor visa det, han hade ju ingen tidsuppfattning..
Hon fortsatte beskriva hur han såg suddigt i slutet, men att hur sjuk han än kände sig så var han ändå glad och trygg. Åter igen beskrev hon också färgerna som omgav honom.
Det var någonting med November som han ville visa, men varken jag eller Peter kunde relatera till det.
Hon fortsatte seansen med att tala om att en av oss hade väldigt dåligt samvete över att vi inte var där hela tiden, att det fanns mer vi kunde göra, och det stämmer ju.
Men vilka föräldrar har inte det, känslan av att känna sig otillräckliga menar jag.
Jag kan tyvärr inte minnas allt hon sade, men det här är väl en liten sammanfattning. Allt som allt så var vi ju både nöjda, men lite besvikna över att hon inte kunde få fram att det var ett litet barn från början.
Hon förklarade att det lätt kan bli så, då den äldre mannen så envist ville fram. Att hon då förknippade Victors känslor och bilder med att det var mannen som berättade.
Hon sade att det var första gången hon hade fått kontakt med ett sånt litet barn, och att hon hade lärt sig en läxa. Att det inte alltdi är självklart att det alltid är de vuxna som vill nå fram, utan att även se till de små själarna.
Nu så här efterhand så har jag tänkt så mycket på det där med färgerna som hon såg runt omkring hela tiden.
Det är faktiskt inte förens nu som jag har kopplat det till en sak.
Victor spenderade ju sina två sista dagar i avdelningens "Sinnes rum", och som jag skrivit i boken så var det ju hundratals med färger som dansade på väggarna och i taket eftersom att vi hade på de färgade lamporna dygnet runt.
Det skulle ju inte vara konstigt om det var det sista som han mindes väldigt starkt... jag vet inte...
Hon beskrev också en dröm som jag hade haft, och berättade att vi faktiskt hade träffats på riktigt den natten, i mitt undermedvetna, och DET är jag nästan säker på själv. För det har jag trott hela tiden.
Fan, jag är inte ett dugg klokare nu än innan... Jag vill ju så gärna tro, men är så rädd för att det inte är sant.
Mycket av det hon sade, kan man ju faktiskt lista ut själv att man går igenom vid en sjukdom, men ändå...
det var mycket som prickade rätt också.
Det är så svårt, för man vill så gärna att han tog kontakt med oss, men samtidigt.. jag vet inte.
På samma gång, om det nu verkligen ÄR så att han visade allt det här, vad är jag för mamma att då inte tro och ta åt mig hans tecken? Är han besviken på oss?
Jag har säkert skrivit allt jätte rörigt och inte ens fått med hälften av det hon berättade, så jag kanske får uppdatera senare, men har ni några frågor om hur det var så får ni gärna ställa dem.
Kram kram
Medie
DATUM: 2009-10-09 TID: 11:43:26Idag är det dags. Vi har bestämt oss för att inte ha för stora förhoppningar om kontakt, då han är så liten och det är så nyligen allt hände.
Jag ser detta mer som ett tillfälle att få möjligheten att fråga henne, vad händer när man dör? Vart tar man vägen?
Jag vet ju inte ens om jag tror på allt det här med medier, så hon får ett tufft jobb att övertyga oss =)
Självklart så tittar jag in här senare i kväll och skriver om hur det gick.
Det var ju några som undrade om det här med svininfluensvaccinet när man är gravid.
Bålsta vårdcentral, och jag tror att det gäller de fleata runt om i landet, kommer att börja vaccinera riskgrupperna om 2 veckor. Alltså gravida, äldre, personer med astma, hjärtproblem osv.
Jag har varit väldigt skeptisk till att vaccinet är såpass nytt och oprövat men min barnmorska säger att fördelarna väger över nackdelarna, och det har hon kanske rätt i.
Vad tycker ni? Hur skulle ni göra?
Jag ser detta mer som ett tillfälle att få möjligheten att fråga henne, vad händer när man dör? Vart tar man vägen?
Jag vet ju inte ens om jag tror på allt det här med medier, så hon får ett tufft jobb att övertyga oss =)
Självklart så tittar jag in här senare i kväll och skriver om hur det gick.
Det var ju några som undrade om det här med svininfluensvaccinet när man är gravid.
Bålsta vårdcentral, och jag tror att det gäller de fleata runt om i landet, kommer att börja vaccinera riskgrupperna om 2 veckor. Alltså gravida, äldre, personer med astma, hjärtproblem osv.
Jag har varit väldigt skeptisk till att vaccinet är såpass nytt och oprövat men min barnmorska säger att fördelarna väger över nackdelarna, och det har hon kanske rätt i.
Vad tycker ni? Hur skulle ni göra?
Vacker gåva
DATUM: 2009-10-08 TID: 13:27:42Idag fick jag ett litet brev med posten från en anonym läsare som kallar sig för "ME".
Hon hade skickat ett underbart fint halsband med den gripande texten "själar säger aldrig farväl".
Med i brevet fanns ett kort på ett vackert rött höstlöv och på baksidan de vackraste av ord.
Tack så oerhört mycket du fina människa, smycket kommer att hänga runt min hals, det kan du lita på =)
Sorry Peter, men det här smycket vill jag ha, hi hi.
Jag blir så glad när ni skickar små paket och gåvor till oss och Victor, det syns så väl vilken tanke det finns bakom och lättar upp ett tungt sinne.
Så tack igen ME
Goda nyheter
DATUM: 2009-10-07 TID: 18:19:14Har flera goda nyheter.
Kan börja med att vi ringde till prästen idag, som berättade att ärendet hade blivit klubbat i Måndags och att de hade bestämt sig för att aldrig mera ta upp frågan och att vi fick ha kvar sakerna vid Victors grav.
Självklart så gäller samma regler för alla andra också som vill smycka runt om sina platser.
Han bad om ursäkt säkert 20 gånger och uppgav bedrövat att det vore ju sjukt om de som präster, som predikar i gudstjänster om kärlek och medmänsklighet, skulle ha något problem med en sån här larvig sak.
Han skall även skicka en kopia på besluten så att vi har det på svart och vitt.
Det känns verkligen som en tung sten har släppt från våra axlar. Det är så skönt att veta att Victors saker skall få bli lämnade ifred och att de bittra människor som gnäller får klaga bäst dom vill.
Nu till den andra goda nyheten.
Kalendrarna som tryckts till Victors minne har redan sålts 1000 exemplar som gett oss ca 77 000 direkt in till Barncancerfonden
Vi känner att det är en otrolig framgång att det har gått så här bra hittils, bättre än vad vi hade vågat hoppas på. Stort tack till alla er som beställt eller planerar att göra det.
Det skall bli så underbart att överlämna pengarna till Barncancerfonden när allt är över.
Nu har vi beställt 3500 st nya ex och hoppas på att det finns många företag därute som vill sponsra oss i detta.
Om det är någon som har eller vet om ett företag som är intresserade av att köpa in ett gäng kalendrar som tex, julklapp till sina anställda, så får ni gärna hojta till! Låt oss inte stanna vid denna summa utan fortsätt att sprida ordet och öka försäljningen!
Tillsammans skall vi kämpa =)!!
Besöket på sjukhuset gick över förväntan. Det var jätte trevligt att träffa alla och få prata av sig.
Vi hade turen att passa in rätt dag, så den personal som jobbade var de människor som vårdade Victor mest.
Kan inte berömma denna personal nog och de förtjänar verkligen en eloge!
De jobbar så otroligt hårt och gör ett sådant viktigt arbete varje dag, att varenda en borde få medalj. Det är tack vare dom att man kände sig så hemma och omhändertagen på sjukhuset.
Att det är så dåliga löner i denna branch är en skam för samhället, med tanke på jobbet de gör !=9
Hörs senare !
Kan börja med att vi ringde till prästen idag, som berättade att ärendet hade blivit klubbat i Måndags och att de hade bestämt sig för att aldrig mera ta upp frågan och att vi fick ha kvar sakerna vid Victors grav.
Självklart så gäller samma regler för alla andra också som vill smycka runt om sina platser.
Han bad om ursäkt säkert 20 gånger och uppgav bedrövat att det vore ju sjukt om de som präster, som predikar i gudstjänster om kärlek och medmänsklighet, skulle ha något problem med en sån här larvig sak.
Han skall även skicka en kopia på besluten så att vi har det på svart och vitt.
Det känns verkligen som en tung sten har släppt från våra axlar. Det är så skönt att veta att Victors saker skall få bli lämnade ifred och att de bittra människor som gnäller får klaga bäst dom vill.
Nu till den andra goda nyheten.
Kalendrarna som tryckts till Victors minne har redan sålts 1000 exemplar som gett oss ca 77 000 direkt in till Barncancerfonden
På bara 2 dagar såldes det 880 st!
Vi känner att det är en otrolig framgång att det har gått så här bra hittils, bättre än vad vi hade vågat hoppas på. Stort tack till alla er som beställt eller planerar att göra det.
Det skall bli så underbart att överlämna pengarna till Barncancerfonden när allt är över.
Nu har vi beställt 3500 st nya ex och hoppas på att det finns många företag därute som vill sponsra oss i detta.
Om det är någon som har eller vet om ett företag som är intresserade av att köpa in ett gäng kalendrar som tex, julklapp till sina anställda, så får ni gärna hojta till! Låt oss inte stanna vid denna summa utan fortsätt att sprida ordet och öka försäljningen!
Tillsammans skall vi kämpa =)!!
Besöket på sjukhuset gick över förväntan. Det var jätte trevligt att träffa alla och få prata av sig.
Vi hade turen att passa in rätt dag, så den personal som jobbade var de människor som vårdade Victor mest.
Kan inte berömma denna personal nog och de förtjänar verkligen en eloge!
De jobbar så otroligt hårt och gör ett sådant viktigt arbete varje dag, att varenda en borde få medalj. Det är tack vare dom att man kände sig så hemma och omhändertagen på sjukhuset.
Att det är så dåliga löner i denna branch är en skam för samhället, med tanke på jobbet de gör !=9
Hörs senare !
Frågor och svar...
DATUM: 2009-10-07 TID: 10:27:11Det är några av er som vill veta mer om svininfluensvaccinet idag, så jag skall fråga vad som gäller och sedan skriva några rader.
I måndags hade kyrkovårdsnämnden mötet om Victors grav och de har fortfarande inte hört av sig, så idag skall vi ringa och fråga vad det är som händer igentligen.
Är rädd för att det är dåliga nyheter då han inte har ringt upp, han vågar nog inte...
Vi tänkte ta en tur in till Akademiska idag också och hälsa på personalen. Vi har haft oturen att Per, som hade hand om Victor så mycket, inte har jobbat när vi har varit där tidigare, men nu har vi ringt och dubbelkollat.
Det skall bli skönt att bara få träffas och prata med alla, vi känner ju sådan oerhörd tacksamhet och närhet till dem, nästan som en familj.
Det är bisarrt hur man kan sakna ett ställe eller en miljö och till och med längta tillbaka, som man samtidigt har hatat så mycket.
Men jag har ju förstått att det inte var själva sjukhuset vi avskydde, utan Victors hemska sjukdom.
Jo, föresten! På Fredag är det dags för mediet. Vi är så spända att få se hur det går... Oj oj oj...
Nu måste jag skynda mig ut med hundarna innan vi skall till barnmorskan. Har lite goda nyheter att berätta sen.
Ha en bra dag!!!
I måndags hade kyrkovårdsnämnden mötet om Victors grav och de har fortfarande inte hört av sig, så idag skall vi ringa och fråga vad det är som händer igentligen.
Är rädd för att det är dåliga nyheter då han inte har ringt upp, han vågar nog inte...
Vi tänkte ta en tur in till Akademiska idag också och hälsa på personalen. Vi har haft oturen att Per, som hade hand om Victor så mycket, inte har jobbat när vi har varit där tidigare, men nu har vi ringt och dubbelkollat.
Det skall bli skönt att bara få träffas och prata med alla, vi känner ju sådan oerhörd tacksamhet och närhet till dem, nästan som en familj.
Det är bisarrt hur man kan sakna ett ställe eller en miljö och till och med längta tillbaka, som man samtidigt har hatat så mycket.
Men jag har ju förstått att det inte var själva sjukhuset vi avskydde, utan Victors hemska sjukdom.
Jo, föresten! På Fredag är det dags för mediet. Vi är så spända att få se hur det går... Oj oj oj...
Nu måste jag skynda mig ut med hundarna innan vi skall till barnmorskan. Har lite goda nyheter att berätta sen.
Ha en bra dag!!!
Jag och Biffen 2007
Städ och promenader...
DATUM: 2009-10-06 TID: 16:18:28Idag har det varit fullt upp.
Jag började morgonen med att skriva upp ett data bord från Ikea, som vi trodde vi hade tappat bort efter flytten, sedan sorterade vi gemensamt alla papper, räkningar och viktiga dokument i olika fack och mappar.
När jag var klar med bordet, så såg jag genast hur skitigt det var på golvet, så då tog jag och damsög hela huset, och alla vet ju att ju mer man städar, desto stökigare och skitigare ser allt annat ut, så morgonen slutade med total städ och organisation av diverse vrån och skrymslen.
Efter det så var det dags för hundarnas promenad.
Jag började styra stegen åt en runda som jag kallar "Vildsvinsrundan". Det fullkomligt kryllar av vildsvin i skogarna och det är inte helt ovanligt att man stöter på dem.
Det tar ca en 45 min - 1 timme att komma runt och det är väl ca 7 km kanske.
Vädret var så himla fint och solen värmde så jag bestämde mig för att ta en liten avstickare in i skogen ner mot sjön. Tänkte bara se vart man kom om man följde stigen.
Ca 15 min senare så anländer jag till vattnet, vägen hade slingrat sig i nedförsbacke så det gick lätt och smidigt att gå.
När vi kommer fram så får hundarna dricka en stund och så beger vi oss tillbaka.
Det jag inte har tänkt på är att den lätta nedförsbacken, nu förvandlas till en jätte lång uppförsbacke som förvandlar mina ben till spaghetti.
Ok, jag är väldigt van att gå långt och brukar aldrig bli speciellt trött, men en liten detalj som jag bortsåg ifrån var ju faktiskt att jag har en ganska tung mage där fram.
Ganska snabbt börjar svanskotan värka och ryggslutet känns som om någon har misshandlat med en slägga.
Jag vet inte varför jag har fått det här problemet vid den här graviditeten, med Victor så mådde jag alltid bra.
Ja ja, jag kämpar mig vidare uppför och när jag en stund senare når ursprungsstigen så är jag svettig och slut. Problemet är bara att jag har ca 70% av promenaden kvar innan jag är hemma. Alltså ca 4- 5 km.
Ju mer jag går, destå mer värker det i svanskotan och ner mot baken.
Jag tvingar mig själv framåt och försöker tänka på annat, hundarna springer glatt långt framför och jag önskar med ens att jag också bara vägde 5 kg.
Tillslut efter mycket sveda och värk så anländer jag till vårt hus. *Pust* Jag skall nog tänka mig för nästa gång jag skall "checka" ut en ny väg, det blir ju en bit extra.
Nu ligger båda hundarna utslagna på golvet, jag har precis lagat färdigt maten och Peter håller på nere i källaren.
Vi skall bege oss till graven snart och hälsa på prinsen och sen blir det Desperate Housewifes.
Jag skall slänga upp fötterna på bordet, krypa ner under en filt och inte röra mig ur fläcken =)
I morgon skall vi till barnmorskan och lyssna på hjärtljud, ta blodprover och prata om svininfluensvaccinet.
Ha en trevlig kväll allihopa! =)
Bye
Jag började morgonen med att skriva upp ett data bord från Ikea, som vi trodde vi hade tappat bort efter flytten, sedan sorterade vi gemensamt alla papper, räkningar och viktiga dokument i olika fack och mappar.
När jag var klar med bordet, så såg jag genast hur skitigt det var på golvet, så då tog jag och damsög hela huset, och alla vet ju att ju mer man städar, desto stökigare och skitigare ser allt annat ut, så morgonen slutade med total städ och organisation av diverse vrån och skrymslen.
Efter det så var det dags för hundarnas promenad.
Jag började styra stegen åt en runda som jag kallar "Vildsvinsrundan". Det fullkomligt kryllar av vildsvin i skogarna och det är inte helt ovanligt att man stöter på dem.
Det tar ca en 45 min - 1 timme att komma runt och det är väl ca 7 km kanske.
Vädret var så himla fint och solen värmde så jag bestämde mig för att ta en liten avstickare in i skogen ner mot sjön. Tänkte bara se vart man kom om man följde stigen.
Ca 15 min senare så anländer jag till vattnet, vägen hade slingrat sig i nedförsbacke så det gick lätt och smidigt att gå.
När vi kommer fram så får hundarna dricka en stund och så beger vi oss tillbaka.
Det jag inte har tänkt på är att den lätta nedförsbacken, nu förvandlas till en jätte lång uppförsbacke som förvandlar mina ben till spaghetti.
Ok, jag är väldigt van att gå långt och brukar aldrig bli speciellt trött, men en liten detalj som jag bortsåg ifrån var ju faktiskt att jag har en ganska tung mage där fram.
Ganska snabbt börjar svanskotan värka och ryggslutet känns som om någon har misshandlat med en slägga.
Jag vet inte varför jag har fått det här problemet vid den här graviditeten, med Victor så mådde jag alltid bra.
Ja ja, jag kämpar mig vidare uppför och när jag en stund senare når ursprungsstigen så är jag svettig och slut. Problemet är bara att jag har ca 70% av promenaden kvar innan jag är hemma. Alltså ca 4- 5 km.
Ju mer jag går, destå mer värker det i svanskotan och ner mot baken.
Jag tvingar mig själv framåt och försöker tänka på annat, hundarna springer glatt långt framför och jag önskar med ens att jag också bara vägde 5 kg.
Tillslut efter mycket sveda och värk så anländer jag till vårt hus. *Pust* Jag skall nog tänka mig för nästa gång jag skall "checka" ut en ny väg, det blir ju en bit extra.
Nu ligger båda hundarna utslagna på golvet, jag har precis lagat färdigt maten och Peter håller på nere i källaren.
Vi skall bege oss till graven snart och hälsa på prinsen och sen blir det Desperate Housewifes.
Jag skall slänga upp fötterna på bordet, krypa ner under en filt och inte röra mig ur fläcken =)
I morgon skall vi till barnmorskan och lyssna på hjärtljud, ta blodprover och prata om svininfluensvaccinet.
Ha en trevlig kväll allihopa! =)
Bye
