En fjärils skönhet...
DATUM: 2009-10-04 TID: 17:57:12Idag så hittade Linnea en fjäril i vardagsrummet. Den flög och satt sig på hennes hand och sedan så vägrade den flytta på sig.
Jag tog lite fina bilder på den för att föreviga den otroliga skönhet som den utstrålar.
Man häpnar över de vackra färger och mönster som pryder de lövtunna vingarna. De tycks nästan ha målats på av en ängels hand...
Fjäril betyder själ och kan också symbolisera lycka och kärlek.
Kanske var fjärilen ett tecken från Victor som han sänt ner till oss, för att berätta att allt kommer att ordna sig. Tro vad man vill men vem vet? Jag tar det som ett positivt tecken iaf, det känns skönast så.
Jag är den som flyger, med tysta vingars slag
buren i ljummen luft från Guds änglars andetag
Jag lever för dagen och siar om det som skall ske
Jag ber er öppna ögonen åt allt det vackra, så vakna upp och se
En själ jag är, en själ jag bär,
med löften om det goda och det vackra som finns här
Ett budskap jag kommer med, från den saknades röst
med ett tecken jag visar, och skänker de sörjande tröst
Se min skönhet och minns det du haft, ty jag lever för dagen och bringar dig kraft
På lövtunna vingar, himlens alla färger jag bär
Se på min skönhet, en fjäril jag är...
Klipp till!
DATUM: 2009-10-03 TID: 14:54:07Idag hände det otroliga. Jag klippte mig =)
En superduktig tjej som heter Rebecka Parkkila fick den svåra uppgiften att forma mitt svall. Hon går tredje året på frisörskolan och är en talang =)
På tisdag skall hon även färga min utväxt som numera ser ut som en grå motorväg mitt på hjässan. Måste ju vara fin till galan ;)
Det känns skönt att slippa slitna toppar och ojämt hår, så jag är jätte jätte nöjd! Har lagt in två bilder så får ni säga vad ni tycker.
FÖRE
EFTER
Hur man mår...
DATUM: 2009-10-02 TID: 14:11:00Har kommit hem från läkaren nu. Samtal om hur man mår, medlidande´blickar och huvudet på sne.
Krisreaktion, depression med ångestinslag står det i mitt läkar intyg.
Är det de faktorer som numera beskriver mig som person.? Det känns konstigt, konstigt att det inte finns något mer passande ord.
Sörjande skulle jag vilja tillägga, men det finns ju inte som diagnos.
En deprimerad och ångestfylld människa har jag alltid betraktat som en liten grå mus som sitter för sig själv i ett hörn med hängande huvud. En människa som inte vill eller orkar träffa andra och som hellre spenderar sin tid över att grubbla över det omöjliga i livet än att i själva verket ta tag i det.
Jag har kommit till insikt att depression och ångest inte alltid speglar en persons yttre, och att vi alla reagerar på så olika sätt.
Jag är allt det som står ovan men jag försöker att hålla mitt huvud högt. Det syns nog inte på mig att jag är sjuk och det hörs nog inte på det sättet jag pratar. Ni som känner mig vet hur jag mår och det upskattar jag.
Jag tror att en stor del av styrkan i mig, den har jag från Victor och för det är jag evigt tacksam. Jag lever också på övertygelsen av att jag skall kunna göra något för att hjälpa andra, att informera omvärden om hur grymt det är att drabbas av tragedier inom familjen, att få folk att veta att de är inte ensamma. Vi är fler.
I bland känns det som att jag iaktar allt det som hänt som en utomstående, och att allt det som skett inte hänt mig. Så otroligt är det fortfarande att ta in verkligheten.
Att mitt barn är dött, att jag har förlorat en son i cancer är för mig obegripligt.
Jag försöker ta in så ofta jag kan, att det växer ett nytt liv inom mig. Och visst känner jag värme, spänning och kärlek över det nya barnet, men smaken är på något sätt bitterljuv.
Jag hoppas nu med all min styrka som jag har kvar att jag kommer att kunna vara den där pigga, glada mamman som Victors fick uppleva och att jag inte blir tillbakahållen av sorgen och rädslan över det som hänt.
Jag vill avsluta det här inlägget med en liten tankeställare...
Våra liv byggs på korta stunder av sorg eller glädje som vävs samman till löpande händelser.
Ta vara på de små sakerna som händer och glädjs åt de små mirakel och ljusglimtar som passerar oss dagligen. Ett ögonblick är över så snabbt och kommer aldrig mer tillbaka så passa på och njut av det som ges till er.
Det finns så mycket som jag ångrar att jag inte uppskattade mer när jag var där, och det kommer jag aldrig kunna ändra på.
Se de små sakerna som gör livet värt att leva =)....
Kramar
En lycklig dag i Enköping, innan sjukdom och död.
Sommaren 2008
Hemma själv
DATUM: 2009-10-02 TID: 10:12:03Peter har börjat prov jobba och kommer vara borta Onsdag, Torsdag varje vecka.
Huset känns kallt och stort, och förutom hundarna som ibland tassar över golvet så är det knäpptyst...
Jag har ätit en rejäl frukost och varit ute med Biffen och Laban på en promenad. Jag blev chockad över kylan som slog emot mig när jag klev utanför dörren. Snart är vintern här...
Kl 11 skall jag på mitt läkar besök, så jag har i alla fall förmiddagen ordnad. När jag kommer hem kanske jag slänger i hop lite lunch, sätter mig i Victors rum en stund och går på ännu en frisk höstpromenad.
Det kommer att bli knepigt att få dagarna att gå utan att de blir alltför långa och ensamma. Men det är tur att jag har hundarna iaf, de är ju lite sällskap =)
Nej, nu måste jag slänga mig i bilen och åka. Jag tittar in senare och skriver några rader.
Kram kram
Mormor
DATUM: 2009-09-29 TID: 20:46:03
När mamma vill ha råd
har mormor ofta svar
för hon kan ösa ur
all kunskap som hon har.
Hon ställer ofta upp
när kaos hopar sig.
För barnbarn gör det svårt
att bara säga nej.
När barnbarn växer upp
finns mormor där som stöd.
Sin kärlek och sin tid
hon ger i överflöd.
Och fast det sällan sägs
är tacksamheten stor
att ha en sådan skatt
som mammas goa mor.
En mormor
- av Siv Andersson
'
Victor och mormor, Juni 2008
Det blidde inget..=(
DATUM: 2009-09-28 TID: 23:04:16Som ni förstår så har jag inte haft tid att skriva.
Igår så blev det så jädra sent, vi var borta hela dagen och stupade i säng när vi anlände till mammas lägenhet kl halv 11.
Vi hade ännu en trevlig dag med promenader i det underbara vädret, middag på Bof Hus och sedan blev vi bjudna på bio av Kent, mammas nya.
Flickan som lekte med elden såg vi, och den var kanon bra! Det var så full fart hela filmen så jag hann bara med att tänka på Victor en enda gång. Och det är ganska bra betyg =)
Jag sade till mamma när jag kom hem till Krägga idag att för första gången på länge så var det faktiskt skönt att få komma hem.
Jag behövde verkligen få andrum och space till tillvaron här ute, och jag tror jag kan säga det samma om Peter. Det första vi gjorde när vi anlände till Bålsta var så klart att åka till graven. Det var så stilla och vilsamt runtomkring och man kunde nästan känna friden i hela kroppen.
Tyvärr så klippte jag mig aldrig i Söndags. Jag vet, ni som känner mig vet att det är typiskt mig att backa ur i sista sekunden, men det var så jäkla lång kö och jag kände inte att det var livsviktigt. Jag har så jädra svårt att unna mig saker, har alltid haft och kommer alltid att ha.
Jag är den där människan som kan prova en massa kläder, dra med dem till kassan, för att sedan ändra mig i sista sekunden när kortet skall dras och smita iväg utan nya plagg.
Jag är tex i desperat behov av nya skor. De jag äger, innehar fler och större hål än vad de innehåller tyg, men trots det så har jag sååå svårt att gå och köpa mig nya.
Jag vet att det är viktigt, speciellt nu när jag är gravid, att ha ordentliga skor att gå i men ändå så kan jag inte förmå mig att unna mig det.
Onödig lyx kallar jag det och jag tror att det på något sätt reflekteras i hur jag känner mig. Svag och otillräcklig, inte värd de där nya kläderna, den där nya frisyren eller ordentliga skorna.
Jag vet inte, men kanske det är så... ??
Men snart ryker håret i alla fall. Min systers kompis är frisör, så hon skall få uppdraget att göra mig vacker.
Eller åtmistonde ta bort de tovor som gör att jag inte kan borsta ut håret längre.
Värdsliga problem, eller hur??
Godnatt
Västerås
DATUM: 2009-09-26 TID: 21:19:16I helgen är jag på besök hos min mamma i Västerås. Peter har åkt upp till Helsingland med sin syster för att hjälpa hans mamma med att kakla om i köket och för att umgås.
Vi har haft två fina dagar på stan. Promenerat längs svartån, ätit goda luncher, träffat min mormor, titttat i affärer och bara myst. Det är skönt att komma hemifrån ett tag faktiskt, bli ompysslad och att få lufta sig lite.
Har lagt ut lite bilder från idag. Vi avnjöt en underbar lunch nere vid vattnet som mamma bjöd på. Jag och mormor åt varsin pizza och mamma en sallad. *mums*
Vi gick förbi domkyrkan och tände lite ljus. Ett för Victor och ett för lillasyster i magen.
Jag är helt slut i benen efter att ha gått fram och tillbaka, börjar bli tungt nu =)
I kväll skall vi bara slappa med en film och en massa gott. Härligt ! =)
På mammas balkong med vovvisarna
Lunch vid vattnet
Mamsen =)
Lilla Jag 
Svartån i all sin glans
Utanför domkyrkan
Ljusen lyser för våra små....
I morgon skall jag få en liten gravid present av mamma. Jag skall för första gången sen i October gå och klippa mig!!!
Mitt hår är i så dåligt skick så det är hemskt. Vilken frisyr det blir får ni se i morgon.
Lägger in före och efter bilder. =)
Ha en trevlig kväll allihopa!''
Kram och Godnatt
Tack för era ord =)
DATUM: 2009-09-25 TID: 22:45:57Ville bara säga att varenda ord och tanke som ni skickar till oss läses och går rakt in i våra hjärtan...
Tack...
Kalendern Busungar 2010
DATUM: 2009-09-25 TID: 22:03:24Marie Schölling ringde mig idag och meddelade med glädje att kalendrarna skall in på tryck och blir färdiga att skickas den 1:a October.
För er som inte vet så är det en kalender som skapades till förmån för Barncancerfonden och till Victors minne.
Varje månad pryds av en liten Busunge som lånats ut till projektet i ära.
De kostar 100 :- + 20:- i frakt, alltså 120:- st.
En perfekt julklapp eller gåva till någon du tycker om.
Alla pengar går oavkortat till Barncancerfonden, så tveka inte att beställa och hjälp till att bidra till att lösa cancerns gåta.
Sprid detta till nära och kära och länka gärna från era bloggar.
Maila er beställning med namn, adress och antal kalendrar till; [email protected]
Gör en god gärning och få en underbar gåva!
Själen...
DATUM: 2009-09-24 TID: 10:53:01Förr hade jag Victor att glädjas åt, vi spenderade varenda sekund tillsammans och min mammaledighet var en av de bästa perioderna i mitt liv.
Vi hade så mysigt han och jag och det kändes som att livet hade en mening. Det var det här som var livet, det som man ängnar sin barndom och tonårsperiod till att sträva efter, att bli vuxen.
Jag älskade att vara mamma, det fanns ingenv tvekan om det. Jag kände aldrig behovet av att följa med mina jämnåriga kompisar ut på krogen eller att skaffa barnvakt för att kunna gå på "den där festen".
Jag hittade mycket hellre på något tillsammans med Peter och Victor, bara vi, eller gick på långa promenader med barnvagnen för att visa och berätta om "tomtar" och "troll" och allt annat magiskt som lever i skogen.
Vi kunde sitta i timmar och läsa spännande böcker, måla fina teckningar eller dansa tillsammans. Han älskade musik och sång, precis som jag, och började alltid röra sin lilla kropp i takt till tonerna från CD;n.
Vi blev snabbt en del av varandra, samma varelse uppdelad i två.
Jag vaknade flera sekunder innan han började gråta på natten av ren instinkt, och kände alltid på mig om något var fel.
Jag trodde att det skulle vara vi för evigt, att inget kunde skilja oss åt... Tänk så fel jag hade.
När vi fick diagnosen den där Augustidagen för över ett år sedan så dog en bit av mitt hjärta redan då. Jag såg inget ljus i den långa behandling vi hade framför oss, bara en suddig, oviss framtid som skrämde mig till döds.
Mitt barn hade fått en dödsdom. Mitt älskade barn skulle dö.
Allteftersom tiden gick så lärde man sig att axeptera tillvaron och hoppet började växa i takt med behandlingen. Allt gick ju såå bra.
Om man hade en apparat som kunde blicka in i människors innersta, som kunde syna själen och våra innersta känslor så skulle det inte finnas så mycket kvar av min själ.
Stora söndertrasade hål som rivits upp mer och mer efter tunga besked, oro och sorg.
För varje gång jag satt brevid vår lilla prins och såg hans rädsla i ögonen inför en sövning, nålstickning eller operation så revs ett litet hål upp i mitt innre.
När hans små taniga armar i desperation stäcktes efter mig och när hans blick skrek "Ta mig härifrån mamma, varför skyddar du mig inte?!!", så utpålånades ytterligare en del.
Det största hålet bildades när han tog sitt sista andetag mitt framför oss i sängen. I samma stund som ljuset slocknade i hans trötta ögon så slets det upp en sådan reva i själen att den kommer för alltid att vara trasig.
Det hålet är för stort för att någonsin kunna läka igen.
Jag hoppas med tiden att de små hålen kan sys igen med trådar av kärlek från det nya barnet och med väv av hopp för framtiden.
Jag vill inte ge upp trots att det vore den lättaste vägen ut. Men hur mycket smärta och saknad kan en människa bära?
Jag vet att jag inte är den enda som är trasig och som sörjer. Victor lämnade efter sig en pappa och tre syskon också, som även de kämpar varje dag med saknaden.
Jag vet att när jag skriver om min sorg så beskriver jag även Peters sorg, ty den kontakt som fanns mellan dessa två är sällan att skåda.
Jag är så glad att de fick den fina och speciella kontakten som de fick, men samtidigt så ledsen att den inte kunde behållas kvar.
Vårt "för evigt", blev till "alldeles för kort"...
Vår familj blev en mindre när du plöttsligt rycktes bort...
Änglar...
DATUM: 2009-09-23 TID: 16:23:00Tack för alla era tips om medier och sånt, jag har kollat upp några stycken och har precis bokat en tid hos Mia Ottosson när hon kommer till Köping den 5;e October.
Jag är så spänd, TÄNK om vi får kontakt =)
Jag skall även testa andra som ni skrivit om, tänker prova ALLt som kan ge en chans till att få reda på lite mer om vart Victor är.
Fick en sådan fin gåva på posten idag från en underbart gullig tjej som heter Natalie.
Hon skickade två stycken små blåa änglar som man kan hänga i en kedja.
Dom var underbart fina och i ett långt brev skrev hon om hur vår historia påverkat henne och hur hon var tvungen att köpa dem.
Vi är så häpna över hur snälla människor är, som inte ens känner oss.
Änglarna skall få en speciell plats, en runt halsen och en i Victors rum. De är köpta från en kvinna som heter Rose-Marie Juhlin och som tillverkar smycken för änglabarn.
Hon förlorade själv sitt barnbarn i cancer och alla pengar som kommer in från försäljning går till barncancerfonden.
Är det inte underbart ? Beställ ett smycke ni också och ge bort i present. De är så söta =)
Strul, strul, strul...
DATUM: 2009-09-23 TID: 16:05:50Jag och Peter tecknade ett betalskydd i Nov förra året.
Om någon av oss skulle bli långvarit sjukskriven eller arbetslös så går försäkringen in och täcker upp för den förlorade arbetsinkomsten. (20%)
I vårat fall så skulle det betyda att vi får hjälp med de 6 000 som vi förlorar när Peter är hemma.
Vi ringde vårat försäkringsbolag där vi tecknade den och hörde efter vad som gällde nu när han varit hemma så länge.
Det såg inte ut att vara några problem med det, svarade hon i telefonen så vi skickade in en massa papper från läkare, försäkringskassan osv.
Nästan 4 veckor senare så ringde vi nu och frågade om de hade tagit något beslut ännu.
Vi fick till svar att vi inte var berättigade till försäkringen p.g.a att Peter var sjukskriven för "deperission" och den täcker inte psykiska skador.
VAA!?? tänkte vi. Så om han hade brytit benet eller skadat handen, DÅ hade den gällt, men inte nu när vi förlorat vår son och inte kan arbeta.
Men så låg det alltså till. Vi är inte tillräckligt sjuka för att få hjälp, visst är det skrattretande?
Varje månad har vi varit tvugna att ta från våra sparpengar då inkomstbortfallet gjort ett stort hål i plånboken, men vad skall vi göra nu?
Peter kommer ju att tvingas tillbaka till fulltid innan han är redo.
Kan inte bara något gå smidigt för en gångs skull?
Prästen ringde i går också. De har ännu inte tagit något fast beslut angående graven, men den 5;e är det möte och då skulle han ringa och berätta vad som bestämts.
Det skulle bara fattas att vi fick riva bort allt därifrån också.
Åhhh... Varför kan det aldrig hända något positivt, varför måste allting kämpas i motvind? Det är tillräckligt tungt ändå!
Undersökning och Medium
DATUM: 2009-09-22 TID: 12:42:14Jag tror Gud hörde mina böner i bilresan dit, för jag slapp finger pillet i alla fall =)
Gyn doktorn konstaterade genom att kluddra på ett litet papper att troligtvis så hade min kota växt ihop som den skulle.
Oavsett vad man gjorde så är det lika stor chans, eller liten om man vill kalla det för det, att den skall gå av igen vid denna förlossning.
Hon tipsade mig om att föda på knä, så vi får väl se.
Jag tycker inte att hon tog mig på allvar, och jag såg att det var någon mer som skrev i ett inlägg att hon hade samma problem vid deras återbesök.
Det är jätte tråkigt när det blir så, att man skall behöva känna sig gnällig liksom. Det var ju inte hon som blev tvingad att stå upp i flera månaders tid.
Jag fick iaf en remiss till en sjukgymnast som skulle tipsa mig om hur jag skulle gå/stå osv. Vad nu det skall hjälpa.
Ja ja.. Nog om det.
Både jag och Peter är väldigt sugna på att kontakta ett medium för att försöka få mer klarsyn i var Victor befinner sig etc.
Är han mitt ibland oss, har han gått över till andra sidan, kan man få kontakt osv.
Jag har alltid trott på sånt och nu när man befinner sig i sådan saknad så blir man nästan desperat efter att få något sorts tecken på att han fortfarande finns.
Om det är någon av er som har testat eller vet om något seriöst medium så får ni gärna säga till. Jag vill inte hamna hos någon bluff, det skulle bara göra situationen mer jobbig än vad den redan är.
Men berätta gärna era erfarenheter om ni har några.
Kramar
Bakvägen...
DATUM: 2009-09-21 TID: 23:42:21Victors födelse är en av de största bedrifter jag gjort, det kan nog alla mammor hålla med om som genomgått en förlossning.
Allt gick jätte bra, det gjorde inte speciellt ont, jag sprack inte och en liten välskapt pojke kom till världen.
Det fanns bara ett litet problem som jag fick bekanta mig med ungefär exakt då Victors huvud gled ner i födelsekanalen och började tryckas ut.
Mittemellan mina krystar, barnmorskans höga rop om att "trycka på" och Celine Dions höga stämma på radion så hörs ett mycket obehagligt "knak" någonstans innifrån mitt sköte.
Jag kände tydligt hur något gled isär eller lossnade bak vid rumpan.
"Hörde ni!" Skrek jag förtvivlat. "Nu gick svanskotan av!"
"Neeej då.. " lugnade barnmorskan mig. "Det gjorde den inte alls det.
Ett par minuters diskussion följde med hetsigt arga påtryckningar från min sida att jag minsan känt hur något "gick av" därbak och att exakt samma sak hände med min mamma när hon födde min äldsta syster.
Barnmorskan bara skrattade lite irriterat att jag inte skulle bry mig om det utan fokusera mig på att faktiskt krysta istället.
Och med nästa värk så hade jag glömt bort den obehagliga händelsen.
PÅ morgonen när jag vaknade på sjukhuset och skulle resa mig ur sängen för ett toalett besök så tog det tvärstopp.
"Aajjj!!!" väste jag och lade mig snabbt ner igen.
Det kändes som att en kniv borrat sig in i, "ursäkta uttrycket" , röven på mig och det ilade upp i hela ryggraden.
Helvete också, jag visste det! Svanskotan hade gått av...
Mycket riktigt så konstaterade en läkare att detta faktiskt kunde hända då ett stort tryck bildas på kotorna när bebisen är på väg ut.
Jaha... Det var en jätte rolig situation man hamnade i, nyförlöst och allt.
Jag kunde inte ens sitta med Victor i sängen för att amma utan var tvungen att ligga ner på sidan.
Äta fick jag göra stående, gå kunde jag knappt och att åka bil. Joo tack, det var en upplevelse. =)
I ca 6 månader så fick min bak spendera all sin sittande tid i en liten gummiring. Ni vet, en sån där badring som barn har, med kaniner och andra små gulliga djur på.
För ni skall inte tro att sjukhusen eller vårdcentralerna hade ordentliga saker att låna ut. Neej då, de hade slutat med dom ringarna.
Så jag fick helt enkelt nöja mig med en gammal genomskinlig, alldeles för liten badring som min syster haft när hon var liten, som dessutom var tvungen att blåsas upp efter varje gång som man suttit på den då den läckte.
Ja ja, för att komma till saken.
I morgon skall jag på en undersökning för att kolla om svanskotan har läkt helt nu eller om den fortfarande är av.
Jag berättade för min barnmorska att jag är jätte orolig för att den skall gå av igen, då det var ett helvete sist.
Det tar så jäkla lång tid innan den blir bra igen, och jag orkar inte med ett sådant problem den här gången.
Jag vill bara kunna njuta av mitt barn när det kommit ut, sittandes bekvämt i en fåtölj eller i soffan och snusa henne i nacken.
Tyvärr så finns det bara ett sätt att kunna undersöka min kota, nämligen via... REKTUM!!
Någons finger måste tydligen föras upp där bak och kläma runt för att konstantera att allt ser bra ut.
Jag har såån ångest över morgondagen, jag vill verkligen inte att de skall ta bakvägen. =( Usch!
Jag får försöka tänka på allt som Victor gick igenom utan att gnälla. Det här går inte ens att jämföra. Att man ens gnäller över små saker som det här.
Vad är en öm bak mot allt som dessa små fått utstå.? Nej, nu får jag skärpa mig!
Undersökningen måste bli av och är min röv det enda som måste offras så får det bli så.
Jag skriver mer i morgon och berättar hur det gick.
Godnatt!
3D ultraljud
DATUM: 2009-09-21 TID: 14:36:40I vanliga fall så hade jag nog inte gjort en sådan onödig undersökning, barnet kommer ju när det kommer, men det känns extra viktigt just nu att sätta upp lite olika morötter framöver.
Att ha olika saker att kunna se fram emot, olika datum att rikta in sig på. Det är ett måste just nu för att orka blicka framåt.
Det är väl en psykologisk grej som uppkommer när man är i en kris situation och djup sorg. Har man inte några mål så känns framtiden väldigt mörk och avlägsen. Inget att leva vidare för.
Så tack Victor för att du gav oss det nya som växer i mig, ljusglimten som för tillfället är det enda som påminner om varför jag måste kämpa vidare.
Är det någon som har gjort ett sånt här ultraljud, skriv och berätta er upplevelse. Var det bra/dåligt osv.
Ha en bra dag!
Röster...
DATUM: 2009-09-21 TID: 14:25:07Syrran ringde mig i morse.
"Sista dagen att rösta! Är det idag?!!"
"Jag vet inte, tror det" svarade jag.
" Argh! Då måste jag fiska fler röster! Ha det bra, HEJDÅ!"
*Klick*
Ha ha, hon är så insatt i den här Mama tävlingen, mycket mer än mig =).
Men visst skulle det vara roligt om man vann. Det skulle ju inte skada om det hände något positivt i ens liv för en gångs skull.
Det är som jag brukar säga till Peter. - "Bra saker, det händer inte oss"
Det skulle på något sätt vara för bra för att vara sant. Tänk vilken uppmärksamhet barncancer skulle få! Underbart =)
Jag är i alla fall stolt att representera den grupp av mammor som jag gör. Kämpande, sörjande småbarns morsor som försöker få livet och vardagen att fungera trots fruktansvärda förhållanden.
Så hur det än går så har ljuset lyst på de som inte orkar sticka ut och skrika "Se oss, så här har vi det".
Och det känns bra...=)
Kram
Sista avsnittet av Sjukhuset.
DATUM: 2009-09-19 TID: 11:43:17Det visar hur otroligt glad och underbar liten kille han var, trots sin sjukdom.
Det är ca 1 månad innan han gick bort. Jag klarar själv inte av att se det igen, trots att han är så lycklig. Det gör för ont.
Victor är med i slutet av avsnittet och sitter och öppnar paket.
http://www.tv3.se/play/22268
Sista gången...
DATUM: 2009-09-18 TID: 23:18:25Usch, tänkte precis gå och lägga mig då tanken slog mig, och det är inte den första gången direkt.
Jag vill skrika att jag HATAR det liv som du föddes till! Jag HATAR att du fick uppleva så mycket dåligt, och så lite bra.
Satt och tittade på bilder på datorn och fann så många stunder som blev de sista du fick göra.
Det här är den sista gången du fick leka i en sandlåda med din pappa...
...den enda gången du fick se virvlande löv som du skrattande försökte fånga...
...sista gången du fick öppna ett Påsk ägg...
...sista kyssen till en älskad syster...
...och en sista kram...
...första och sista gången på motorcykel med morfar...
...och sista gången på din älskade blåa moppe...
... och sista gången sovandes i famnen på moster "Osse"...
Man skall aldrig behöva säga ordet "sista gången" till sitt barn, aldrig behöva ha dom orden i sina tankar.
Allt du gjorde i slutet var för "sista gången" fastän det skulle vara för alltid.
Varför fick inte du mer, varför blev allt så kort?
Jag vill inte älta men jag hatar mig själv att jag födde dig till det liv du fick...
Fisar...
DATUM: 2009-09-18 TID: 22:34:19Jag skämtar inte när jag säger att den här hunden fiser varje gång han rör sig.
I bland kan han komma struttandes över golvet om man sitter i tex köket, ställa sig under stolen, lägga av en fis och sedan nöjt gå därifrån.
Är det utplanerat och med flit undrar vi? Ingen aning men jag måste nog flytta mig nu innan det sätter sig i kläderna...=)
Bye
Energi och döden
DATUM: 2009-09-18 TID: 12:58:28Många fysiker och proffesorer menar på att kroppen töms på den energi man lagrat på sig och den energin "eller själen kanske?" förflyttas bort.
Jag drabbas väldigt ofta av plöttsliga "kraft tömmningar". Eller jag vet inte vad man skall kalla det.
Det är precis som att man från ena stunden till den andra bara töms på energi och ork. Det går knappt att röra sig, man börjar kallsvettas och håller på att svimma.
Det är en jätte obehaglig känsla och det håller ofta i sig i ca 15-20 min.
Ofta måste jag avlägsna mig från platsen där jag befinner mig för att det skall bli bättre.
Det här kan hända mig precis var som hellst men ofta när jag är vid graven. Min tanke är om det här kanske uppstår om Victor är närvarande.
Att hans energi "tömmer" mig på min. Jag vet inte om det stämmer, men jag har hört talas om det förut.
Jag har ju väldigt svårt att känna hans närmaro på andra sätt, men detta kanske är ett bevis på att han eller någon ibland dyker upp.
Vad tror ni, är det någon som har läst något om det här?
