Oj vilken dag det var igår.
Blandade känslor, både bra och dåliga, men värst av allt var ändå tomheten.
Huset var alldeles för tyst för en två års dag och alla satt mest och stirrade.

Vi åkte förbi graven mitt på dagen, lämnade blommor, blåste blåsbubblor, sjöng och pratade. Vi stannade inte så länge eftersom vi skulle tillbaka lite senare på kvällen.

När det började skymma ute så tände vi marchaller på tomten, Peter snickrade ihop en special konstruktion med gravljus "ni ser hur den ser ut på kortet längs ner", och så blåste vi upp massor med ballonger i hans rum.
Jag hade varit och plockat fräscha nya blommor och ställt i hans rum så det var så fint.
Barnen och vi andra fick alla skriva varsit meddelande på gravljusen och sedan for vi iväg.

När vi kom fram var det mörkt och vi började ställa i ordning allt. Hur otroligt vackert det blev, kan man bara förstå om man var där, men det var i alla fall som en förtrollad värld.
Jag har lagt upp ett film klipp längst upp på sidan så får ni se själva.
Som sagt, vi stannade där länge länge och allt var så fint...

Låt oss idag tysta knäppa våra händer och be...


Du har med så stor sorg och saknad flygit iväg från oss
och lämnat oss i evig saknad och tomhet förståss

Men vi vill inte att du skall känna dig ledsen för det
för du gav oss så mycket
nu är det här vår nya verklighet

Idag är det två år sedan du föddes och kom ur min kropp
Aldrig kunde väl vi veta hur lilla du, kunde utbringa sån lycka och sånt hopp

Vi hoppas och vi önskar att vart du än är
Så leker du och har det bättre än vad du hade det här

För den här världen den var inget för dig
Smärta, sjukdom och rädsla skall inget barn behöva få uppleva, Nej.

Vår förebild du alltid kommer att vara
och snart skall du få ytterligare en till att se efter i din syskonskara
Och kommer hon att bli det minsta lik dig
Så blir hon den smartaste, gladaste, ungen på jorden, din lilla syster, vår lilla tjej.

Allt jag ber om idag är ingenting mer...
Än att du på något sätt är med oss, och att du vår kärlek ser...


Vi älskar dig SÅ lilla prins.....

För någon vecka sedan fick jag ett mail av Linda Skugge där hon frågade om jag ställde upp på en intervju angående min bok.
Självklart svarade jag ja, och nu är den publicerad på Vulkans Blogg nav.
Lägger in en länk och kopierar intervjun här så får ni läsa själva. 

Intervju med Vulkanförfattaren Sofie Karlsson

Sofie Karlsson har skrivit boken "Någon gång, någonstans, möts vi igen" som handlar om att förlora ett barn i cancer.
Vi har gjort en kort mejlintervju med henne.

Din bok säljer bäst just nu på Vulkan.se, kan du berätta lite omboken och om hur den kom till?

Boken är baserad på min blogg som jag startade i samband med min son Victors cancer behandling för ca 6 månader sedan.
Anledningen, eller rättare sagt grunden till boken blev till genom att jag blev nominerad till Årets Blok 2009.
Då  tänkte jag att, vad tusan. Gör jag inte det här nu, så  kommer jag aldrig att göra det, och så  började jag skriva.
Hade det inte varit för alla människor som uppmuntrat och stöttat mig till det här så hade nog boken aldrig blivit till.
Så  jag bet ihop, satte mig ner och började knappa på  tangenterna. Och det var tufft minsann, det skall jag inte hymla om, men jag är såå glad att jag gjorde det. 
Boken handlar om allt  från hur vi fick reda på diagnosen, under sjukdomstiden och även tiden efter. Mycket av texterna är ju direkt tagna från bloggen, så de är inte omskrivna utan allt det som står, är det som jag kände och upplevde just då.
Mycket smärta, mörker och hopplöshet, men även mycket kärlek,glädje och hopp.
Man får lära känna en otroligt modig liten kille och som gav vår familj så  otroligt mycket, trots sin ringa ålder. 
 

Vi får mycket reaktioner på din bok, väldigt många är otroligtberörda av din starka berättelse, vad får du för reaktioner?

Jag får väldigt starka men positiva reaktioner av folk runtomkring. De skriver mycket om hur de har blivit påverkade av vår historia och att de är ärade över att de fått läsa om vår kamp.
Jag blir lika glad varje gång någon berömmer eller kommenterar boken och att vår historia sprids. Tänk att en sådan liten killes öde, kan påverka så många människor. Det är helt otroligt!
Jag tror att det blir en speciell känsla att få läsa en bok som är baserad på ord som är sanna och som någon nyss har genomlidit.
Barncancer är ju en väldigt viktig fråga att ta upp, och det tycker jag att den här boken gör.
Läsaren får verkligen ”se” hur vi mådde och den kamp vi genomled genom våra ögon. 
 


Att förlora ett barn är något av det värsta som kan hända enmänniska, hur orkar man gå  vidare efter en sådan tragedi? 

Att förlora sitt barn kommer man aldrig över.
Den kamp som vi och så  många andra familjer genomlidit är så  svår och lämnar sådana starka avtryck att själen aldrig läker.
Men man kan däremot försöka fortsätta kämpa vidare ”för” sitt barn genom att hålla minnet levande och att minnas allt det bra och fina som faktiskt gjorde barnet till den den var.
Försök hitta nya mål att nå som har med ditt barn att göra.
Det är också viktigt att prata mycket om vad som hänt. Var så öppen det bara går och slut dig inte in i dig själv, det blir bara värre.  
 


Hur ser ditt liv ut just nu? 

Mitt liv är väldigt upp och ner just nu.
Jag och min sambo försöker få vardagen att fungera så  gott det går. Jag skriver mycket på Victors blogg och försöker hålla den uppdaterad.
Jag är även en av de fem som blivit nominerade till årets Mama Hjälte.  Det är en oerhörd ära och jag är väldigt rörd över den titeln.
Självklart är vi vid graven varje dag, varvat med läkarbesök, ultraljudskontroller, och promenader.
Vi försöker blicka framåt mot det nya barnet som väntas, att prata mycket glada minnen om Victor, fortsätta kämpa för insamlingen till forskningen och att försöka förstå det som hänt.
För det är nog det som är det tuffaste. Att försöka förstå varför...  

Vi är väldigt tacksamma för att du valde att dela med dig av dinberättelse, hur fick du styrkan och modet? 

Såå många människor har via bloggen, lyft mig och min sambo i all sorg, genom starka kommentarer, uppmuntrande ord och de har fått oss att förstå hur mycket mina ord faktiskt kan påverka.
För det var inte något som jag fattade först.
Att jag faktiskt har förmågan och kraften att förmedla allt det som hänt. Att låta människor se hur underbara kämpar dessa barn verkligen är.
Familjerna som är drabbade av cancer lever i en sådan sluten och instängd värld, att det är sällan de finner ork att berätta hur de har det.
Man är helt enkelt så utpumpad på  kraft och så fylld av sorg att man aldrig lyfter fram det viktiga som folk behöver få se.
Hur det är att ha ett cancersjukt barn. 
Barnen är sådana hjältar och förebilder, och skulle vi andra bära på ens ett uns av den styrka som de bär på, så  skulle ALLA klara av vad som helst!
Varje gång jag känner mig ledsen och svag så tänker jag på hur Victor mådde och ändå kämpade, och hans styrka får mig att överleva! 
 


Har du något råd till människor som möter andra i sorg, hur villman bli bemött när man sörjer? 

Det finns egentligen bara en sak att framföra.
Sluta inte höra av er! Snälla, snälla.
Jag vet att det är jätte svårt att veta hur man skall bete sig och vilka ord man skall välja, men det är så  mycket bättre och stärkande för den i sorg att ni tar kontakt och faktiskt då i stället säger. ”Jag vet faktiskt inte vad jag skall säga”.
För man förstår det... Och då vet man att ni åtminstone finns där. En klapp på  axeln betyder så mycket, i stället för ett mötande ansikte som vänds bort.  
 


Tror du att du kommer att skriva flera böcker i framtiden, efter framgången med den första?

Jag kommer definitivt att skriva en till bok. Det har varit väldigt bra bearbetning och terapi för mig och glädjen av att få  ha givit ut en egen bok som människor faktiskt köper. Wow, vilken känsla!
Kanske en lite ljusare om tiden efter, om hur man går vidare. För då har jag kanske funnit ett bättre svar på det...
 

I Måndags när jag stod och hällde upp kaffe på morgonen, så ringde telefonen.
Det var en reporter från Expressen som berättade den otroliga nyheten att jag har blivit en av de fem som juryn valt ut att folk skall kunna rösta på till Årets Mama Hjälte 2010.

Jag lät säkert ur dum när jag stammade fram ett "Oj då.." "Jaha, vad roligt"
Blev självklart mycket gladare så fort jag hade lagt på luren och hunnit smälta nyheten. Årets Mama Hjälte... Wow... Vilken titel =)
Reporten berättade att redan på Onsdagen , alltså idag, så skulle jag bege mig till Expressen huset i Sthlm för fotografering och för att möta de andra mammorna.
Jag ringde genast upp min syster, Peter och mamma för att berätta nyheten, och alla blev jätte glada.

Så idag har jag varit på fotografering och fått träffat fyra alldeles otroliga mammor, med fyra olika livsöden och berättelser utöver det vanliga.
Jag är som de flesta kanske vet, inte alls van att stå framför kameran, så jag kände mig ur dum när jag stod där framför fotografen och försökte se "inte fullt så överlycklig, utan lite sådär lagom glad" ut.

Det roligaste av allt var att få träffa de andra mammorna och jag tycker verkligen att det är fem stycken starka kandidater i år och att alla förtjänar att vinna.
Så nästa vecka så skall tydligen artikeln publiceras i Expressen, så att ni alla kan börja rösta på vem ni tycker förtjänar titeln.

Usch, det är som jag sade till en av mammorna där. Man nästan önskar att det inte blev någon röstning, utan att alla fem kunde få bli Årets Mama Hjältinnor istället.
Jag menar, det kommer ju att kännas dumt för den som vinner. Vadå, är den personen "mer värd" titeln än de andra?
Nej jag gillar igentligen inte själva tävlings grejen, det vore roligare som sagt om alla fick berätta sin historia och sedan prisas lika mycket.
Men men, nu är ju inte fallet så, och jag är så otroligt hedrad att ens ha blivit utvald, så jag vet inte ens vad jag skall säga.

Så tack till alla er som nominerade och trodde på mig. Vi får se hur långt det räcker. =)

Ps: Vågar inte publicera några bilder än eller säga vilka de andra mammorna är . Så ni får hålla er till tåls =)

Puss

Tog lite nya bilder med min mobil igår när vi var vid graven.
Tyvärr så tog batteriet slut, så jag hann inte få med allt det fina och alla saker som folk gett, men här är några i alla fall.

Saknar dig så lilla gubben.
Snart har du funnits två år i våra hjärtan och vi älskar dig innerligt.
Puss

Blir skakad och ryser är jag läser hur många av er det är som har någon i familjen eller släkten som också har varit/är drabbad av cancer. Vissa som har gått bort och vissa som fortfarande kämpar.
Tänk vad vanligt denna hemska sjukdom igentligen är.

Därför blir jag också extra glad när jag ser att det fortfarande ramlar in pengar på Victor fond varje dag. Otroligt!!!! =)
Vi måste fortsätta kämpa mot denna sjukdom, drabbade eller inte. Vem vet, en dag kanske vi kommer att läsa i tidningen om läkaren som uppfunnit det som alla trodde var omöjligt.  "Botmedlet mot cancer.."

Vi kommer i alla fall alltid att fortsätta sprida budskap och att försöka samla in pengar så att det en dag kan bli sant. Det är det enda vi har kvar att göra för vår lilla Victor och alla de andra små som drabbats.
Blir även mycket glad för varenda inlägg där ni skriver att ni läst vår bok och delat vår berättelse. Då kanske ni får en liten inblick i livet vi levde och hur många av de familjer som sitter där har det just nu...
För även om vår kamp är över så fortsätter många andras, och det är dem som vi måste be för.






Till er som undrat vem det är som sjunger låtarna överst på bloggen så är det jag och mina systrar som spelade in dem till Victors begravning.

Hallelujah: Jag och Therese
Blackbird; Josefine
Another Day ; Jag och Josefine

Det är skoj att ni är många som väntar barn samtidigt som mig.
Oavsett om ni har långt kvar, eller snart skall föda så är det spännande att läsa hur det går och hur ni mår.
Satt här om kvällen och tittade i en liten gravidbok som jag skrev när jag väntade Victor. Det är så mycket som är olika, men även massor som stämmer med nu.
Den här gången kände jag barnet röra sig mycket tidigare än med Victor tex. Sist var det inte förens efter v. 20. Jag mådde även mycket sämre i början nu än vad jag gjorde då.
Skall bli intressant att se hur allt utvecklar sig längs med vägen =)

Vi har fortfarande inte bestämt oss för hur vi skall göra med Victors rum. Vilka saker skall få stå kvar, vad skall bort och hur skall vi planera allt? Det är så himla svårt och så mycket känslor som spelar in. Hela rummet andas ju Victor och vi vill ju inte ta bort det lilla som är kvar av honom.
Samtidigt så måste man ju lämna rum för det nya barnet och inte göra det till ett museum.
Nej, det sköna är att det är 6 månader kvar innan vi måste ta några beslut, så då kanske allt har hunnit lösa sig av sig självt. I värsta fall får vi väl bygga ut huset och göra ett nytt rum. =/

Victor.. Victor.. Victor... Om du ändå vore här. Viska i mammas öra att du finns här och hör mig. Saknar dig så!

Har som vanligt varit vid graven och tänt ljus. Det är så vackert och mysigt när man tittar ner över kyrkogården på kvällen och ser Victors gravplats lysa upp av värme.
Gräset börjar lägga sig som en matta över jorden som täcker hålet ner till kistan. Usch, det känns verligen att man lägger på ett permanent och evigt lock över hans kropp som aldrig mer kommer att se solens ljus.
Slår genast bort tankarna på honom där i kistan, det är så smärtsamt och obehagligt att ta in.

Hörde att de första böckerna har börjat anlända i brevlådan nu. Vi har inte fått våran än, men den kommer väl vilken dag som hellst.
Jag är så glad att det är någon som vill köpa och läsa vår berättelse, det betyder mycket att få föra den vidare.
Vill ge en bok till framor och mormor, men vet inte riktigt om den kanske är för jobbig att läsa för dem. Delen där Victor går bort är ju ganska magstark att läsa om man är känslig och gammal.
Får se hur jag gör...

Tack alla ni att ni finns och skriver till oss.

Kramar